Det var en gång
en kvinna som var övertygad feminist. Hon var högskoleutbildad, hyfsat
intelligent och drömde om ett strålande liv. Vissa omständigheter i hennes liv med
krossade relationer fick henne att tveka om det ens var möjligt att få det där
som ”alla” drömde om: lyckligt äktenskap, bra jobb, friska och lyckliga barn,
väluppfostrad hund och ett radhus med danskt designade möbler. Hon hade helt
enkelt blivit lite cynisk, och kanske lite bitter. Därför är det kanske inte så
konstigt att när hon träffar en trevlig, snäll och fiffig man så är hon lite
skeptisk. För det här med livet, det är ju inte lätt. Och det här med
relationer, det är ju absolut inte lätt. Därför så blir det en lång harang som
mannen får som svar när han frågar hur hon ser på framtiden.
”Kvinna 30,
träffar man 35. Tycke uppstår och innan de vet ordet av står de där med
nycklarna till en trea i Esbo. Livet leker i några år, och de drömmer om
framtiden. Kvinnan inte direkt drömmer om moderskap, men ändå på något vis vet
att hon vill bli mor i något skede. Det samma kan sägas om mannen, men det är
inte lika relevant av någon anledning. Efter några år tas en bebis med i ekvationen.
Kvinnan stannar hemma den lagstadgade tiden, älskar sitt barn, men har inga
större ambitioner om att vara hemmamamma. Inte heller vill hon sätta sin
förstfödda på daghem vid den ringa åldern av 11 månader. Nu råkar det bara vara
så att mannen har ganska mycket högre lön än mannen, så den naturliga lösningen
är förstås att kvinnan stannar hemma med bébén. Så sker, och kvinnan,
accepterar att vara hemma en tid med inkomstbortfall och rubbet. Snart är det
dags för bébé 2, och hast du mir gesehen, samma procedur upprepas. Nu väcks
tanken att kanske mannen kunde betala in lite pensionspengar åt kvinnan som är
hemma med barnen, men det konstateras snabbt att det är orealistiskt för ser
ni, trean i Esbo har ju under tiden bytts ut mot egnahemshus i Esbo och danska
möbler är dyra, och lånet är kanske lite i överkant, men det kan inte hjälpas. Och
dessutom är vi ju en familj (<3) och dina pengar är mina pengar. Mannen är
ingen dålig pappa, men ska vi vara riktigt ärlig så är han ju inte lika
närvarande som kvinnan. Hur skulle han kunna vara det, han jobbar ju och är av
naturliga orsaker inte lika mycket hemma. Så det är ju bara naturligt att
barnen bygger upp en närmare relation till kvinnan än till mannen. Efter ett
tag återvänder kvinnan till sitt jobb. Hennes karriär var ingen framgångshistoria
ens före hon var borta från arbetslivet, men nu känns det som att tåget har
gått för henne. Dessutom är ju ungarna sjuka hela tiden, och av någon anledning
passar det alltid bäst att hon stannar hemma från jobbet och sköter om dem.
Mannen har ju blivit befordrad under tiden, och fått mera ansvar på jobbet och
kan inte vara borta från jobbet så där bara. Några år går och paret är upptagna
med att snyta barnnäsor, skjutsa till hobbyn och semestra i Thailand en gång om
året. Det är inget dåligt liv de lever, men efter en tid märker de att det här
med äktenskap känns lite tråkigt. Allt det där som de uppskattade med sin
partner har blivit lite irriterande. Mannen tyckte till en början att det var
fint att hans partner var så intresserad av jämställdhetsfrågor till exempel.
Men nu, nu lever han tillsammans med en kvinna som blir mörk i ögonen när
jämställdhet kommer på tal. För hennes liv blev ju en kliché och hennes
familjeliv är inte alls sådär jämställt som hon hade föreställt sig. Inte
heller kan hon säga att hon ångrar den där tiden hemma med barnen, för hon är
ju inget monster heller (fast ibland känns det ju så, för alla andra kvinnor
älskar att vara hemma med sina barn). Nåja, tiden går, och en vacker dag sitter
de hemma i sitt kök efter att barnen har lagt sig och konstaterar att det är
dags att gå skilda vägar. Sedan börjar hela separationsrumban. Barnen ska
naturligtvis hos kvinnan, för hur skulle det annars se ut? Dessutom, om vi ska
bråka om saken, så vilken domstol skulle ge vårdnaden åt mannen? Han som aldrig
har tagit ut våldledigt, han som aldrig har varit hemma med barnen när de har
haft spysjuka, han som inte vet hur mycket kläder de ska ha på sig när de går
till lekparken. Mannen flyttar med snabba ryck till en lägenhet i staden. I
staden är han inte ensam, många andra män i hans ålder bor ensamma i centrum. Kvinnan
flyttar till ett radhus, mera har hon inte råd med och knappt det. Hon inser
till sin förtrytelse att ska hon ha råd med danska möbler och resor till
Thailand igen får hon lov att fiska fram en rik karl kvickt. Mannen trivs till
en början med sitt nya liv. Ingen som gnäller att han måste städa och laga mat.
Inget ansvar. Öl med grabbarna, det är grejer det. Fast lite ensamt är det ju
förstås. Ibland undrar han om de andra männen som är frånskilda också känner
sig lika nedstämda som han, eller om de faktiskt trivs med livet som ungkarlar.
Saknar de också sina barn? Han ids inte fråga. De pratar inte om känslor. Men
dricker, det gör de. De tar igen alla barkvällar som de har missat under sina
år i fångenskap. En gång när han ska barnen hemma över helgen så är han lite
backfull, så han försover sig och dyker upp utanför radhuset grovt försenad och
synbart bakfull. Då börjar de verkliga problemen, och helt plötsligt är han
inte ens helgfarsa mera. Men han har ju spriten i alla fall. Kvinnan, hon är
plötsligt i praktiken ensamförsörjare till barnen. Hennes lön vill inte riktigt
räcka till, och hon oroar sig för sin pension. Hon sörjer över barnens far som
bara blir mera och mera alkoholiserad. Och hon blir allt mera cynisk.”
Applåder om ni
orkade till slutet, men det här var alltså svaret som mannen fick. Och den ljusnande framtid är vår. Nå, vad sa
mannen då? Jo, han sa att jag borde skriva en bok. Haha!
(alltså
egentligen är jag ju kanske inte riktigt såhär cynisk, men om man förbereder
sig för det värsta så blir man ju inte besviken i alla fall? Vissa säger att jag inte borde vara såhär öppen med mannen, men hej, lika bra att avslöja hurudan man är från första början.)