För att nu blogga om något annat än bostadsköp (*) så kan jag ju passa på att meddela att jag drack skumpa med Eva Biaudet för några dagar sen. Är fortfarande lite starstruck, för om en är feminist och gillar politik så är hon ju helt jättehäftig. Tycker också om hennes approach, hon är en såndär "en gör så gott en kan" feminist. Ibland känner jag att den feministiska rörelsen just nu är väldigt inflammerad, det är som att det skulle finnas en jäkligt lång checklist på allt en ska uppfylla för att ha rätt att kalla sig feminist. Och det tycker jag är synd. Alla med liksom!

* och för att blogga bara lite lite om bostadssökande så har vi nu spanat in en lägenhet med vit parkett. Just det. Vit parkett. Hur ljuvligt skulle inte det vara? Men den är alltså inte köpt ännu, så nu ska jag sluta inreda den i mitt huvud.

Ett hem.

Jag har ett litet hem. Men det skulle vara ett tillfälligt hem, en intervall innan vi skulle flytta till det riktiga hemmet. Hemmet där bådas saker finns, inrett med bådas möbler. Och kanske lite nytt. Nu har jag bott hos Mikko i 9 månader snart. Och ja, ekonomiskt sett är det fruktansvärt vettigt för oss båda. Våra sparkonton jublar. Men nu sku det tammejtusan vara dags för ett riktigt hem. Jag trodde att jag skulle bli irriterad på att bo så smått, men konstigt nog är det inte storleken som stör mej. Jag stör mej inte på att vi alltid befinner oss i samma rum när vi är hemma, men nog på att vi inte har tillräckligt stort för att bjuda vänner på middag. Eller ordna en liten fest om andan faller på. Och på att mycket av våra saker finns i ett förråd i Stensvik. På att endast en tredjedel av alla klänningar jag äger finns i lägenheten. På att jag inte ids öppna ett gymmedlemskap, för jag vet inte var jag kommer att bo.

Igår var vi och såg på en lägenhet som jag gillade. Jag kände genast att här skulle jag kunna bo. Och vi har råd med den. Döm om min besvikelse när Mikko efter visningen att visst, vi har råd med den, men den är ändå övervärderad. Inte en chans att vi köper den till det priset. När jag suckade lyckligt över det stora sovrummet, dit vår nya gungstol skulle passa perfekt så synade Mikko de dåligt fastspikade listerna. Okej, han sa inte kategoriskt nej till den, men vi får se.

Efteråt så stampade jag gråtfärdigt i marken och sa att jag VILL ha den där lägenheten och betedde mej allmänt som en femåring. Fick Mikko att lova att vi flyttar före årsskiftet.

Sedan blev jag på bättre humör och började snacka inredning. Försökte föreslå att sedan när vi har köpt lägenhet så skulle vi kunna unna oss en Alvar Aaltos mehiläispesä taklampa. Det är den finaste lampa jag vet. Sedan säger Mikko att han TROR att det finns en sådan hemma hos hans föräldrar i något skåp, om inte hans morsa har fört den till kierrätyskeskus (hon tycker om att föra saker till kierrätyskeskus...). Fick hjärtsnörp. Men mitt liv fick en ny mening igen. Kanske jag får en lägenhet snart och har jag riktigt tur kommer den att ha en saakulis snygg lampa.

Drömlampan. Bild från Vepsäläinen.

Köp lägenheten först innan du inreder

Jag blir alltid pinsamt ivrig och entusiastisk när jag ställs inför en möjlighet. Jag har svårt att hålla mej från att fantisera om och planera för saker som jag inte vet kommer att hända. Om jag söker ett jobb börjar jag genast fantisera om hur kul det ska bli och vad jag ska göra med pengarna som kommer med löneförhöjningen. Sedan får jag förstås inte jobbet och blir himla besviken. Därför är det lite jobbigt att söka lägenhet. Det räcker liksom att jag ser en annons som verkar intressant så börjar jag kika på bilderna och föreställer mej att den ska vara exakt lika kiva (om inte kivogare) än på bild och att vi redan har varit och tittat på den, båda gillat den och dessutom bjudit på den och fått den till det pris vi önskar. Och sedan inreder jag den. Och så blir det så att jag en fredagmorgon sitter och frågar sambon om han tror att man i den där kiva kämppän som vi ska gå och se på måndagkväll skulle kunna flytta lite på soffan och bordet och kanske få rum med ett vitrinskåp för att få mera skåputrymme. Sambon ser på mej lite bedrövat och tycker att vi ska vänta med inredning innan vi har a) sett den och b) köpt den. Nu väntar jag ivrigt på måndag för att se om vi har hitta Vår lägenhet.

Som en annan detalj angående det här med att köpa bostad så måste jag bara säga att det är så himla skönt att sköta det projektet tillsammans med någon som har koll. Jag har själv rätt så bra koll på fastighetsmarknaden och börjar bli ganska bra på att jämföra kvadratpris, ta i beaktande bostadens pris i förhållande till bolagshyra och hur mycket kommande remonter kan tänkas kosta och hur de borde reflektera på bostadens värde, men Mikko är nog i en klass för sig. Han har följt med marknaden så länge, suttit sju år i styrelsen för ett husbolag och när vi tittar på lägenheter i påstådda "välskötta husbolag" så beställer han bokslut och kan med en snabb blick bekräfta om detta stämmer eller inte. Så himla skönt att vi är två om det här projektet. Och dessutom, att vi hittills alltid har varit överens om en lägenhet är bra eller inte.

Men ja, ifall ni undrar vad min fritid går till just nu så är det alltså bostadssökande. Puuust.

Pengar

Jag tänkte skriva lite om pengar. Det är lite kontroversiellt och förbjudet att tala om pengar, men vad fan. Jag har nämligen funderat en del på skillnaden om en lever ensam eller i parförhållande.

För två år sedan var jag singel och jobbade med fast anställning på heltid samt lite extraknäck med undervisning. Lönen till mitt heltidsjobb var nu ingenting att hänga i julgranen, men jag klarade mej. Jag betalade hyran för min etta på 39 kvadrat i Esbo, jag unnade mej god mat och nöjen, lite resor ibland och slängde in ungefär 300 euro i månaden på mitt sparkonto. Jag ville köpa en lägenhet, för jag visste att med samma summa som jag betalade hyra så skulle jag ha kunnat amortera samma lägenhet. Problemet var att när jag gick till banken och försiktigt hörde mej för om detta skulle vara möjligt så gick de bara med på att bevilja lån till 90% av köpsumman. Och eftersom bostäder i huvudstadsregionen så skulle det ha betytt att jag borde ha haft besparingar på mellan 12-15000 euro. Det är ganska mycket fyrk. Fastän man sparar flitigt så tar det ca 5 år att komma upp till den summan. 5 år kändes lite långt bort. Den självklara lösningen är att låna fyrk av sina föräldrar, men det är ju inte alla som har föräldrar som kan slänga fram så mycket pengar bara.

En tid senare träffade jag han som jag bor med idag. När vi så småningom började gå i sambotankar så konstaterade jag att tja, tvåor är ju givetvis dyrare än ettor, men förhållandevis mycket dyrare är de inte. Dvs, det som två personer kan köpa är delat på två så mycket billigare än det som en person kan köpa. Innan vi gick och köpte något så bestämde vi oss för att prova på om man vi överhuvudtaget tycker om att bo tillsammans. Jag flyttade in i sambons lägenhet, en rymlig etta som han har köpt för 10 år sedan. Jag fick plötsligt bo mycket förmånligt och började spara avsevärt mycket mera pengar till min bostad. Fick också hjälp på traven av min pappa som hade fått arvspengar som låg och skräpade på ett vanligt konto utan att få ränta, så där hade jag också tur: mina färldrar kunde hjälpa till. Jag bytte jobb, och fick en lönförhöjning. Modest, men ändock.

Och nu sitter jag här, något år senare. De 10% medför inte längre några problem. Tillsammans med sambon kan vi titta på helt andra lägenheter än de som jag kikade på för två år sedan. Det är som natt och dag, från sökö till främre tölö. Min pojkvän skämtar att jag har gjort en klassresa och beskyller mej för att vara en borgerlig snobb med rödgrönt yttre. Att jag egentligen är helt vanlig finlandssvensk som vill bo på fancy adress och shoppa på Svenskt tenn. Det värsta är ju att han har lite rätt. Men alltså, jag är bara så fascinerad av hur stor skillnad några små aspekter gör. Det att jag a) har fått förmånen att låna pengar räntefritt av min pappa och b) fått bo mycket förmånligt i dryga 8 månader och därmed spara massor till bostadskontot och c) leva i ett parförhållande med en person med stabila inkomster som kan betala halva lånet. För två år sedan satt jag och räknade och konstaterade att om 3 år kan jag eventuellt köpa en etta i sökö eller om fem år kan jag eventuellt köpa en tvåa i irisvik och jag sparar och amorterar så in i helvete. Nu följer vi slaviskt med bostadsmarknaden och spanar efter antingen tvåor i främre tölö eller treor i Drumsö. Amorteringen kommer inte att bli så fruktansvärd heller. Banken tog emot mej på ett helt annat sätt när jag visade mitt sparkonto och när jag förklarade att jag ville köpa 50% av en bostad tillsammans med pojkvännen. De höjde inte på ögonbrynen när jag sa ett hurudant lån jag tänker mej. Skulle jag vara singel så skulle jag inte kunna drömma om att köpa en lägenhet i Främre Tölö, ett av Helsingfors dyraste områden. Nu är vår största frågeställning om det är vettigt att köpa litet i centrum eller om vi borde köpa lite större utanför stan i havsnära Drumsö. Båda är trevliga alternativ.

Funderar också på att det lika gärna som det kan gå den här vägen så kan det ju gå tvärtom. En kan förlora jobbet, bli sjuk, skilja sig eller vad som helst. Och på samma sätt som jag har haft flyt nu (bott förmånligt och sparat pengar) så kunde man ha haft oflyt en tid. Och det kan ha långtgående konsekvenser.