måndag 28 september 2015

Ainola

Besökte Ainola på söndagen, dvs Sibelius hem. Jag har länge haft en tanke om att besöka flera muséer och sevärdheter på hemmaplan, och Järvenpää kändes som ett lagom exotiskt besöksmål en söndageftermiddag.



Det som störde mej var att på Sibelius grav fanns några blomkransar. På en av dem stod det att kransen hade skänkts av Suomalaisuuden liitto. Kransen var en såndär med blåvittband, en sådan som man t.ex. brukar hedra krigsveteraner med. Suomalaisuuden liitto alltså. I dessa tider klingar det ju lite suspekt, men för mej var förbundet okänt, tänkte i min naivitet att suomalaisuuden liitto kanske är någon form av svenska kulturfonden. Nåja, jag googlade sedan. Ordföranden är tydligen Terho, han som är sannfinländarnas gruppordförande. Och har du mir gesehen, förbundet har tydligen alldeles själva kommit på uttrycket pakkoruotsi. Kopplingar till lapporörelsen har de också haft i tiderna. Nu för tiden är deras största mål ett enspråkigt Finland. Förr i tiden fick de statsstöd, för ett av deras viktigaste verksamhetsområden är att sprida information om den finska flaggan och flaggningskultur. Men eftersom de bara gjorde det på finska, och konsekvent vägrade att sprida information på svenska blev de med tiden av med sitt statsstöt. Vad var det som fick bägaren att rinna över? Jo, dåvarande ordförande Huttonen uttalade sig om Sveriges och svenskans inflytande i Finland: ”Vapaa suomalainen ei alistu vääryyksiin; hän tekee niin kuin Lalli eli surmaa sortajansa.”.
Mycket charmigt.

Ja, vad ska man säga? Ett nationalistiskt förbund som uppvaktar Sibelius grav. Sibelius var ju liksom finlandssvensk. Han var nationalist men också finlandssvensk, tvåspråkig och metropolit. Något som tydligen inte är möjligt idag. Idag är man nationalist genom att vara skogsfinne i Lahtis och bara tala finska och tycka att ishockey är högkultur och klä ut sig till kukluxklan på fritiden.

Blir så jävla förbannad.


Men hej, det fanns iallafall ett trevligt café där


fredag 18 september 2015

Strike

Det är strejkdag i Finland, jag är hemsk tudelad till händelsen.
Å enda sidan är jag upprörd för hälsovårdspersonalens skull och stöder strejken.
Å andra sidan tror jag vi sitter i den här båten för att facken demonstrativt har varit omöjliga en längre tid och vägrat kompromissa och kan därför inte riktigt stöda strejken. Speciellt som att vårdarna själva inte är med på strejken, de är på jobb och... just det, vårdar.

Ibland känns det lite som att Finland är ett sjunkande skepp, och man kanske borde ge sig av innan hela skräpet sjunker. Å andra sidan sitter jag här på mina kommunala tjänst och har en stabilitet som många i dagens läge kan drömma om.

måndag 7 september 2015

och den ljusnande framtid är vår


Det var en gång en kvinna som var övertygad feminist. Hon var högskoleutbildad, hyfsat intelligent och drömde om ett strålande liv. Vissa omständigheter i hennes liv med krossade relationer fick henne att tveka om det ens var möjligt att få det där som ”alla” drömde om: lyckligt äktenskap, bra jobb, friska och lyckliga barn, väluppfostrad hund och ett radhus med danskt designade möbler. Hon hade helt enkelt blivit lite cynisk, och kanske lite bitter. Därför är det kanske inte så konstigt att när hon träffar en trevlig, snäll och fiffig man så är hon lite skeptisk. För det här med livet, det är ju inte lätt. Och det här med relationer, det är ju absolut inte lätt. Därför så blir det en lång harang som mannen får som svar när han frågar hur hon ser på framtiden. 

”Kvinna 30, träffar man 35. Tycke uppstår och innan de vet ordet av står de där med nycklarna till en trea i Esbo. Livet leker i några år, och de drömmer om framtiden. Kvinnan inte direkt drömmer om moderskap, men ändå på något vis vet att hon vill bli mor i något skede. Det samma kan sägas om mannen, men det är inte lika relevant av någon anledning. Efter några år tas en bebis med i ekvationen. Kvinnan stannar hemma den lagstadgade tiden, älskar sitt barn, men har inga större ambitioner om att vara hemmamamma. Inte heller vill hon sätta sin förstfödda på daghem vid den ringa åldern av 11 månader. Nu råkar det bara vara så att mannen har ganska mycket högre lön än mannen, så den naturliga lösningen är förstås att kvinnan stannar hemma med bébén. Så sker, och kvinnan, accepterar att vara hemma en tid med inkomstbortfall och rubbet. Snart är det dags för bébé 2, och hast du mir gesehen, samma procedur upprepas. Nu väcks tanken att kanske mannen kunde betala in lite pensionspengar åt kvinnan som är hemma med barnen, men det konstateras snabbt att det är orealistiskt för ser ni, trean i Esbo har ju under tiden bytts ut mot egnahemshus i Esbo och danska möbler är dyra, och lånet är kanske lite i överkant, men det kan inte hjälpas. Och dessutom är vi ju en familj (<3) och dina pengar är mina pengar. Mannen är ingen dålig pappa, men ska vi vara riktigt ärlig så är han ju inte lika närvarande som kvinnan. Hur skulle han kunna vara det, han jobbar ju och är av naturliga orsaker inte lika mycket hemma. Så det är ju bara naturligt att barnen bygger upp en närmare relation till kvinnan än till mannen. Efter ett tag återvänder kvinnan till sitt jobb. Hennes karriär var ingen framgångshistoria ens före hon var borta från arbetslivet, men nu känns det som att tåget har gått för henne. Dessutom är ju ungarna sjuka hela tiden, och av någon anledning passar det alltid bäst att hon stannar hemma från jobbet och sköter om dem. Mannen har ju blivit befordrad under tiden, och fått mera ansvar på jobbet och kan inte vara borta från jobbet så där bara. Några år går och paret är upptagna med att snyta barnnäsor, skjutsa till hobbyn och semestra i Thailand en gång om året. Det är inget dåligt liv de lever, men efter en tid märker de att det här med äktenskap känns lite tråkigt. Allt det där som de uppskattade med sin partner har blivit lite irriterande. Mannen tyckte till en början att det var fint att hans partner var så intresserad av jämställdhetsfrågor till exempel. Men nu, nu lever han tillsammans med en kvinna som blir mörk i ögonen när jämställdhet kommer på tal. För hennes liv blev ju en kliché och hennes familjeliv är inte alls sådär jämställt som hon hade föreställt sig. Inte heller kan hon säga att hon ångrar den där tiden hemma med barnen, för hon är ju inget monster heller (fast ibland känns det ju så, för alla andra kvinnor älskar att vara hemma med sina barn). Nåja, tiden går, och en vacker dag sitter de hemma i sitt kök efter att barnen har lagt sig och konstaterar att det är dags att gå skilda vägar. Sedan börjar hela separationsrumban. Barnen ska naturligtvis hos kvinnan, för hur skulle det annars se ut? Dessutom, om vi ska bråka om saken, så vilken domstol skulle ge vårdnaden åt mannen? Han som aldrig har tagit ut våldledigt, han som aldrig har varit hemma med barnen när de har haft spysjuka, han som inte vet hur mycket kläder de ska ha på sig när de går till lekparken. Mannen flyttar med snabba ryck till en lägenhet i staden. I staden är han inte ensam, många andra män i hans ålder bor ensamma i centrum. Kvinnan flyttar till ett radhus, mera har hon inte råd med och knappt det. Hon inser till sin förtrytelse att ska hon ha råd med danska möbler och resor till Thailand igen får hon lov att fiska fram en rik karl kvickt. Mannen trivs till en början med sitt nya liv. Ingen som gnäller att han måste städa och laga mat. Inget ansvar. Öl med grabbarna, det är grejer det. Fast lite ensamt är det ju förstås. Ibland undrar han om de andra männen som är frånskilda också känner sig lika nedstämda som han, eller om de faktiskt trivs med livet som ungkarlar. Saknar de också sina barn? Han ids inte fråga. De pratar inte om känslor. Men dricker, det gör de. De tar igen alla barkvällar som de har missat under sina år i fångenskap. En gång när han ska barnen hemma över helgen så är han lite backfull, så han försover sig och dyker upp utanför radhuset grovt försenad och synbart bakfull. Då börjar de verkliga problemen, och helt plötsligt är han inte ens helgfarsa mera. Men han har ju spriten i alla fall. Kvinnan, hon är plötsligt i praktiken ensamförsörjare till barnen. Hennes lön vill inte riktigt räcka till, och hon oroar sig för sin pension. Hon sörjer över barnens far som bara blir mera och mera alkoholiserad. Och hon blir allt mera cynisk.”

Applåder om ni orkade till slutet, men det här var alltså svaret som mannen fick. Och den ljusnande framtid är vår.  Nå, vad sa mannen då? Jo, han sa att jag borde skriva en bok. Haha!
 
(alltså egentligen är jag ju kanske inte riktigt såhär cynisk, men om man förbereder sig för det värsta så blir man ju inte besviken i alla fall? Vissa säger att jag inte borde vara såhär öppen med mannen, men hej, lika bra att avslöja hurudan man är från första början.)

torsdag 3 september 2015

köp mera, konsumera mera

När ungefär halva augustimånad hade gått konstaterade jag att jag inte hade köpt vare sig skor eller kläder på hela månaden. Eller nja, halva då. Bestämde mej för att introducera köpfria augusti. Det gick mycket bra. Det enda som jag köpte var ett begagnat modem, men det tycker jag är ok. Mest var jag förvånad över att jag tydligen ändå köper ganska mycket saker, när en köpfri månad räknas som något ovanligt. Nu ska jag försöka att köpa mindre saker och kläder. Låt oss säga att det är kombination av flyktingkrisen,att det är oekologiskt att konsumera och jag borde spara till ett bostadsköp.

Nu är det september och jag ämnar åtminstone köpa två par skosnören den här månaden. Och ett paraply. men kanske jag i övrigt kan hålla mej en månad till?