torsdag 26 maj 2016

Århundradets kärlekskrig

Hundra år efter alla andra har jag läst Ebba Witt-Brattströms "Århundradets kärlekskrig".
Läste färdigt den igår och försökte ivrigt diskutera den med Mikko, men fick ett sömnigt "siis mikä Horaaas?". Blev alltså till ingenting, eftersom han inte kände till personerna. Jag tror att jag har läst det mesta som har skrivits på DN och SVD om konflikten mellan EWB och Engdahl och försöker nu bilda mej en uppfattning om vad jag egentligen tycker.

- en punktroman kräver att den är briljant för att det som koncept ska funka på mej. Ibland funkar det, ibland inte, men nog gjorde ju Tikkanen det bättre, det tror jag att vi alla kan konstatera. Tikkanen skrev väldigt långsamt och tänkte över varje ord i timmar, har jag hört, och jag får lite känslan av att EBW har haft bråttom när hon har skrivit. Viss kritik har riktats mot att det här "kulturäktenskapet" bara berör kulturkarriärister och speciellt stockholmare och att vanliga människor inte grälar på samma vis. Bullshit tycker jag. Man behöver inte vara professor och kulturhöjdare för att relatera, man kan ta samma tanke och föra ner den på en mera vanlig nivå. Vems arbete är viktigast? Vem ska vabba, vem är oersättlig?

Bland annat recensenten på bokhora (här) tyckte att hon inte kunde relatera till grälen, till relationen, vilket hon kunde med i Tikkanens verk. Håller inte alls med, herregud så jag kunde relatera. Och då har jag inte haft en relation med en kulturpamp som Engdahl. Vi var inte två högintellektuella akademiker som grälade, vi var en sekreterare och en kock, men likt förbannat känner jag igen mej. Vi citerade inte Sapfo, men budskapet finns där.

Den stora frågan, är historien sann? EWB har inte velat prata om saken speciellt mycket, och har blivit kritiserad för detta. OM den är sann, varför har hon inte polisanmält isåfall? Borde det inte vara hennes förbannade plikt som feminist isåfall, säger vissa. Och är det faktiskt möjligt att en högintellektuell feminist stannade kvar så länge om han faktiskt var våldsam?

Ja. Det är det. Det är mycket möjligt att EWB utsattes för våld i relationen men att hon ändå stannade, trots att hon är feminist. Eftersom förhållandet redan i sig är så destruktivt, alla ord man har fått höra har sårat så mycket att våldet i sig inte ens chockerar eller förvånar. För man upplever inte att det är värre än att bli sårad och förolämpad av den som påstår sig älska en. Våldet är bara en liten del av hela problemet. Och EWB kan mycket väl, liksom alla andra kvinnor, ha försökt lösa problemet, bota honom. Tikkanen stannade, varför skulle inte också EWB ha kunnat stanna? Varför kräver vi mera att kvinnor som är feminister än vi kräver av "vanliga kvinnor"? Nå varför polisanmälde hon inte då? För att man ska polisnmäla skulle det kräva att man redan är i det skedet att man är redo att lämna när något händer. För om du är skedet att du försöker lösa problemen och medla så kommer du inte att dokumentera dina skador, se till att skaffa vittnen och traska till polisen. OM EWB blev utsatt för våld så kanske det harmar henne i efterhand att hon inte anmälde, men den här boken är ett mycket mera effektivt straff åt Engdahl än en liten anmärkning i brottsregistret. I all framtid kommer Sverige att spekulera i om han har slagit sin fru eller inte.

Ponera att han inte var våldsam då. Ponera att den delen är påhittad. Ponera att också alla grälen är påhittade. Ja, det skulle nog vara jävligt fräckt av henne att antyda sådant om det inte stämmer. Jag har såpass stor respekt för henne och kvinnokampen att jag ändå inte kan tro att hon skulle fabricera en sådan historia. Ev kan hon ha saltat den lite, men att allt skulle vara helt påhittat, nja, det har jag svårt att tro. På samma gång kände jag också igen mej i så många scener och diskussioner att det kändes äkta. Ibland började jag rent av kallsvettas när jag läste några meningar och kom ihåg exakta tillfällen när mitt ex har sagt samma sak under våra gräl. När man sedan läser intervjuerna med Engdahl så tycker jag mej ändå se tecken på hans chauviniska attityd och stora ego. Han ger den tillputsade versionen och är arrogant så det föreslår och försöker samtadigt hålla sig på rätt sida av den politiska korrektheten för att inte bli helt hatad. Men hans attityd, den skiner igenom, och han sträcker ut en hand åt alla kränkta män som menar att deras äktenskap haverade för att kvinnan vill ha allt, en man, en älskare, en far, en vän. Medan det förr räckte med att vara försörjare. Intervjun kan läsas i sin helhet här. Jag kanske inte klarar av att vara objektiv, men den uppfattningen jag får är att Horace mycket väl kan vara mannen i kärlekskriget och exakt så arrogant, elak och chauvinistisk som boken berättar. Ingenting i det som han säger hjälper att ge en annan uppfattning. Horace har inte kommenterat innehållet i boken, båda påstår att de inte har läst varandras böcker (struntprat), men jag tycker också att det är talande att han inte har frånsagt sig att han skulle ha varit våldsam.

Är EWB ett helgon då? Nå knappast. Hon blir ibland kritiserad för att vara arrogant. Själv välkomnar jag det. Är trött på att kvinnor ska vara uppoffrande helgon. Och det är självklart att när man läser diaogerna så begår hon också övertramp. Vem gör inte det i relationsgräl? Ingen kan gräla snyggt i alla evighet.

Det som jag ser som positivt är att boken öppnar för diskussion om att också intelligenta, högt uppsatta män kan vara våldsamma och att också högutbildade, fiffiga kvinnor kan bli offer i sådana här situationer.

Till slut kan jag konstatera att den här boken fick mej att grubbla, refektera, googla gamla artiklar och skriva ett fruktansvärt långt inlägg. Så visst har "Århundradets kärlekskrig" en funktion.


fredag 6 maj 2016

Kansallinen mökkipäivä

Idag är tydligen den nationella stugdagen.
Firar med stugpremiär. Några timmars jobb måste jag också få ihop, men det känns helt okej när man får jobba under de här omständigheterna.




måndag 2 maj 2016

Kulta, annoin kissan naapurille.



Vi har ett mycket ickefinländskt förhållande till våra grannar. Vi hälsar på och småpratar med våra närmsta grannar. Av en lycklig slump har vi upptäckt att grannarna älskar katter. Älskar as in visar hela fotoalbum av katten Minttu som dog för något år senare. När grannarna då sa att om ni behöver kattvakt någon gång så nappade vi genast på. Det har alltid varit fruktansvärt svårt att fixa kattvakt, och nu när sommaren kommer emot blir det igen högaktuellt. När vi var bortresta över påsken var Gina hos M:s föräldrar, men där trivdes hon inte speciellt bra. Hon är inget vidare förtjust i hundar nämligen. Våra grannar bor på tre meters avstånd och tar emot katten när som helst. De köper lax åt henne, de steker malet kött enbart åt henne (eftersom deras katt älskade malet kött) och blir lite besvikna när Gina inte är intresserad av sådant. Hon äter bara kattmat och tonfisk. Gina har nu varit två gånger på besök hos grannarna och nu under helgen hade hon gått med på att lite pajas och hade inte gömt sig under hela besöket. Lyckan hos grannarna var fullständig när de berättade att nu börjar det ta sig, de berättade stolt om hur katten hade varit såpass avslappnad att hon har gått på toaletten, ätit och tvättat sig. Det här är helt super. Vi får kattvakt när vi vill, bara att bära över lådan med kattsand och matkoppen. Och hon får bo hos ett lugnt och vänligt par som fullständigt avgudar katter och inga störande moment som mycket folk eller hundar finns där. Jag tror också att katten anpassade sig snabbare än vanligt vid ny miljö eftersom hon bara bärs över, hon behöver inte tråttas in i någon bur och transporteras i bil. Jag behöver alltså i fortsättningen inte ha dåligt samvete för att jag a) lämnar henne ensam för länge på helgen eller b) för över henne till ett ställe där hon är rädd och vantrivs. Och M kan bokstavligt talat få lite andningspauser när han andas bättre utan katt i huset. Hoppas bara att katten inte blir alltför bortskämd av att bo i 144 kvadrat och många kiva fönster att sitta i. Snart vill hon väl inte komma hem till vår trånga etta mera...

Överlag tänker jag att grannar är en outnyttjad resurs. Tänk hur mycket lättare livet blir om man får veta att i samma trapphus finns någon som mer än gärna vaktar din katt eller håller ett öga på ditt barn medan du går ut och köper mjölk eller vad man nu behöver hjälp med i vardagen. Jag är också 100% säker på att våra grannars livskvalitet har ökat nu när de får ha en katt till låns ibland. Win-win.