Igår var vi och såg på en lägenhet som jag gillade. Jag kände genast att här skulle jag kunna bo. Och vi har råd med den. Döm om min besvikelse när Mikko efter visningen att visst, vi har råd med den, men den är ändå övervärderad. Inte en chans att vi köper den till det priset. När jag suckade lyckligt över det stora sovrummet, dit vår nya gungstol skulle passa perfekt så synade Mikko de dåligt fastspikade listerna. Okej, han sa inte kategoriskt nej till den, men vi får se.
Efteråt så stampade jag gråtfärdigt i marken och sa att jag VILL ha den där lägenheten och betedde mej allmänt som en femåring. Fick Mikko att lova att vi flyttar före årsskiftet.
Sedan blev jag på bättre humör och började snacka inredning. Försökte föreslå att sedan när vi har köpt lägenhet så skulle vi kunna unna oss en Alvar Aaltos mehiläispesä taklampa. Det är den finaste lampa jag vet. Sedan säger Mikko att han TROR att det finns en sådan hemma hos hans föräldrar i något skåp, om inte hans morsa har fört den till kierrätyskeskus (hon tycker om att föra saker till kierrätyskeskus...). Fick hjärtsnörp. Men mitt liv fick en ny mening igen. Kanske jag får en lägenhet snart och har jag riktigt tur kommer den att ha en saakulis snygg lampa.
Drömlampan. Bild från Vepsäläinen. |
Alltså den där lampan är DRÖMMEN! Håller alla tummar för att den ska finnas hemma i din svärmors gömmor.
SvaraRaderaEller hur! Min första instinkt var att tvinga Mikko att ringa henne genast för att undersöka saken, men kanske vi avvaktar tills lämpligt tillfälle erbjuds att på ett naturligt sätt föra in diskussionen på Alvar aalto lampor.
SvaraRadera