tisdag 30 september 2014

Pilgrimsvandring till mitt rum

Dagens grej: mina kollegor kommer flockvis till mitt rum för att beundra (läs: hånskratta) åt min nya haircut, efter att ha läst om den på FB.

Vissa antyder att jag överdriver.

Men de är ganska bra på att fejka iallafall.


måndag 29 september 2014

Skönhetsbloggen gone terribly wrong

Det här var inlägget där jag i triumf skulle berätta hur nöjd jag är med min nya haircut.

Min nya haircut skulle matcha mina nya brillor och min fantastiska personlighet och livet skulle blir lite mera glamoröst.

Istället kan jag berätta att jag ser ut som Anna Wintour goes medeltida gycklare i page goes uttråkad bibliotekarie. Inte helt lyckat med andra ord.

Ni som har hittat en bra frisör, håll fast vid hen. Ni vet inte hur lyckliga ni är.

Jag drömmer fortfarande om mitt magiska besök hos frisören i våras, frisören som inte bara gav mej mitt livs bästa haircut utan också var vacker att se på och flirtade lite sådär oskyldigt vid ett tillfälle i mitt liv när jag verkligen behövde vara med om att en man flirtade med mej.

Jag har ännu svårt att förstå att den frisören har gått upp i rök.

Ofattbart.

söndag 28 september 2014

Outlander, can i pretty please be your Sassenach?

Har haft svårt att få till det andra inlägget. Främst för att jag inte vet vad jag ska skriva om, eftersom jag de facto inte vet vad den här bloggen ska handla om. Började fundera på vad som är aktuellt i mitt liv just nu. Körsång. Jobb. Inrednings googlande. TV-serier.

Där har vi det: Outlander.

Outlander kommer snart på YLE (vet tyvärr ej när) och NU är rätta tiden att börja läsa böckerna, om de inte redan är lästa. Eller läsa dem på nytt, som jag gör.

Outlander bokserien är skriven av Diana Gabaldon och handlar om Clare, en ung sjuksköterska som just har avlslutat sin fälttjänstgöring under andra världskriget, som är på semesterresa i Skottland tillsammans med sin man (som hon inte har sett på några år på grund av kriget). Livet är lash och och de besöker ruiner som hennes man (historiker) gillar och som hon, som kvinnor har gjort i århundraden, låtsas vara intresserad av. Clare och Frank ska flytta till Oxford, där han har fått tjänst, och det sägs aldrig ut i varken boken eller serien, men man funderar ju hur Clare ska kunna anpassa till det efterkriga livet som hemmafru efter att ha tjänstgjort i kriget. Hon är förtjust i sin man, som verkar vara en hygglig, om än lite tråkig jappe.Tillsammans besöker de en  dag en stensamling (tänk Stonehenge) och bevittnar en forntida ritual som byns damer utför. Historikern i Frank är fascinerad, medn Clare bongar sällsynta växter som växer där. Någon dag senare får Clare för sig att hon ska gå tillbaka till stenarna för att plocka blommor, och där rör hon vid en av stenarna och slungas tillbaka i tiden... till år 1743. Där stöter hon på en engelsk officerare som är förvillande lik hennes man och som genast försöker våldta henne. Hon blir räddad av ett gäng halvbarbariska skottar som inte gillar engelska officerare. Clare får genast använda sina förmågor som sjuksköterska och kurera den charmige, rödhårige hunken Jamie och tycke uppstår.

Låter det fånigt, tycker ni?

Tänk om. Clare är rolig, stark och en helt sjukt bra typ. Jamie är charmig, snygg, en gammaldags skotte som inte riktigt fattar det här med jämställdhet (men se, han lär sig snabbare än många av dagens män). De blir kära, och allt det är, men det är ju lite komplicerat, för Clare är ju också förtjust i sin man Frank. Men då e ju Jamie också en sällsynt välskapt ung man, som dessutom räddar livet på henne ett antal gånger.

Starz har lyckats med att skapa en helt sjukt bra tv-serie. Personerna, miljöerna, detaljerna, allt stämmer. Några små grejer is storyn har de ändrat men inget som stör. Snyggt filmad är den också, och kläderna, herrejestas vad de har satsat på kostymerna.

Vi måste prata lite om sex också. Det är nämligen så att det förekommer en hel del sex i serien (och böckerna) också. Men en störs ju inte av det så att säga. Huvudpersonen Clare är på det viset revolutionerande som personlighet i och med att hon gillar sex. Jag vet, det är helt skandalöst. Och då är det inte så att hon gillar bondage och handklovar och liknande (som så ofta i filmer där en kvinna gillar sex), utan hederligt hett sex. Men det fina är att maktbalansen stämmer så bra. Clare och Jamie är ett team, de tar båda initiativ och hon är inget våp som underkastar sig Jamie.

Jag diggar att Outlander är lite sådär härligt feministisk. Clare skakar på huvudet åt de hormonstinna skottarna som tycker om att slåss och ta livet av varandra. Hon snackar hur man ska förhindra oönskade graviditeter med andra kvinnor. Hon klagar över att kvinnor är tvungna att gifta sig. Hon vill jobba och vägrar vara hemmafru. Hon har en åsikt och uttrycker den gärna. Hon är ful i munnen. Hon dricker sprit.

Åtta avsnitt har visats hittills, flera kommer på våren. (Jag vet. April är långt borta)

Rekommenderar starkt! Och böckerna, läs böckerna. Outlander, främlingen är den första.


Okvinnligt att dricka champagne när andra världskriget har tagit slut


Träffar hunken Jamie år 1743

Böckerna. Mycket läsvärda.

 Just det. Man lär sig en hel massa om skotsk historia and shit.








lördag 20 september 2014

En ny blogg. För att jag har så mycket att säga.

Hej världen. Det är 2014 och tanten har bestämt sig för att skapa en blogg, trots att hon är ungefär 10 år för sent ute.

Jag har ingen klar bild av vad min blogg ska handla om, men det lär väl ska visa sig.

Mitt liv handlar dock om jobb, körsång, mat&vin, resor, yoga, vänner, tv-serier, min katt, feminism, böcker och sånt, så det finns väl en viss risk att bloggen kommer att beröra dessa ämnen.

Ni ba: intressant alltså.

Jag vet, för mitt liv är bara såå intressant.

Jag hade en blogg en gång i tiderna, men det här är en ny blogg, skriven av en ny Marina. En Marina som jag tycker mycket bättre om än den förra Marina, om jag får säga det själv i all min ödmjukhet (jag är inte speciellt ödmjuk).

Jag valde en bild till min blogg som är kornig, dåligt fokuserad och fotad med min lumia.
Men det är bild på när jag, vid den mogna åldern av 29 år, för första gången i mitt liv gick ut på middag i all min ensamhet och njöt i allra högsta grad.