Kopierade helt kallt denna lista när Linnea och kulturvis sa att det är tillåtet:
Vad läser du helst?
Romaner av kvinnliga författare. Av någon anledning så gillar jag mera de som är skrivna av kvinnor. Dels väljer jag också att stöda kvinnliga författare, men dels gillar jag dem mera än böcker skrivna av män. Gillar de flesta genren, utom fantasy.
Vilken tv-serie kan du se om och om igen?
Grey's anatomy. Förstår mej inte på människor som säger att de inte gillar Meredith. Hon e ju guld.
Vad såg du senast på teater?
Har inte varit på teater på jättelänge (borde se till att skaffa biljett till lämplig teater nu inför hösten) så senaste jag gick på var nog Fru Catharina Boije och hennes döttrar på Svenska teatern. Den var tyvärr inte lika bra som jag hade trott.
Vilken skiva var den första du köpte/fick?
Första LP-skivan var Sabrina, den som boys, boys, boys fanns på. Hon hade en gul jumppadräkt och svarta shorts på sig. Första CD skivan är nog antingen nån med Back Street Boys eller Celine Dion.
Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med?
Fredrika Runeberg, Märta Tikkanen och Edith Södergran. Jag tror att vi skulle komma överens och dricka oss lätt berusade på vin.
Har du någon favoritfilm?
Inte egentligen.Har svårt att komma på någon speciellt just nu, men Black swan var intressant och vacker.
Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?
Jag är fruktansvärt dålig på att gå på konserter. Kent i ishallen i Vasa kanske, för tusen år sedan? Patetiskt, måste gå mera på konsert. Har inbokat Veronica Maggio och Kent i höst.
Vilken tidsperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?
Tänker på den där filmen av Woody Allen, den som utspelar sig i Paris och blir lite inspirerad.
Har du något skamnöje inom kultur?
Grey's Anatomy kanske? Och såkallad "dålig" litteratur som t.ex. Outlander serien av Gabaldon.
måndag 5 september 2016
torsdag 18 augusti 2016
För att nu blogga om något annat än bostadsköp (*) så kan jag ju passa på att meddela att jag drack skumpa med Eva Biaudet för några dagar sen. Är fortfarande lite starstruck, för om en är feminist och gillar politik så är hon ju helt jättehäftig. Tycker också om hennes approach, hon är en såndär "en gör så gott en kan" feminist. Ibland känner jag att den feministiska rörelsen just nu är väldigt inflammerad, det är som att det skulle finnas en jäkligt lång checklist på allt en ska uppfylla för att ha rätt att kalla sig feminist. Och det tycker jag är synd. Alla med liksom!
* och för att blogga bara lite lite om bostadssökande så har vi nu spanat in en lägenhet med vit parkett. Just det. Vit parkett. Hur ljuvligt skulle inte det vara? Men den är alltså inte köpt ännu, så nu ska jag sluta inreda den i mitt huvud.
* och för att blogga bara lite lite om bostadssökande så har vi nu spanat in en lägenhet med vit parkett. Just det. Vit parkett. Hur ljuvligt skulle inte det vara? Men den är alltså inte köpt ännu, så nu ska jag sluta inreda den i mitt huvud.
tisdag 9 augusti 2016
Ett hem.
Jag har ett litet hem. Men det skulle vara ett tillfälligt hem, en intervall innan vi skulle flytta till det riktiga hemmet. Hemmet där bådas saker finns, inrett med bådas möbler. Och kanske lite nytt. Nu har jag bott hos Mikko i 9 månader snart. Och ja, ekonomiskt sett är det fruktansvärt vettigt för oss båda. Våra sparkonton jublar. Men nu sku det tammejtusan vara dags för ett riktigt hem. Jag trodde att jag skulle bli irriterad på att bo så smått, men konstigt nog är det inte storleken som stör mej. Jag stör mej inte på att vi alltid befinner oss i samma rum när vi är hemma, men nog på att vi inte har tillräckligt stort för att bjuda vänner på middag. Eller ordna en liten fest om andan faller på. Och på att mycket av våra saker finns i ett förråd i Stensvik. På att endast en tredjedel av alla klänningar jag äger finns i lägenheten. På att jag inte ids öppna ett gymmedlemskap, för jag vet inte var jag kommer att bo.
Igår var vi och såg på en lägenhet som jag gillade. Jag kände genast att här skulle jag kunna bo. Och vi har råd med den. Döm om min besvikelse när Mikko efter visningen att visst, vi har råd med den, men den är ändå övervärderad. Inte en chans att vi köper den till det priset. När jag suckade lyckligt över det stora sovrummet, dit vår nya gungstol skulle passa perfekt så synade Mikko de dåligt fastspikade listerna. Okej, han sa inte kategoriskt nej till den, men vi får se.
Efteråt så stampade jag gråtfärdigt i marken och sa att jag VILL ha den där lägenheten och betedde mej allmänt som en femåring. Fick Mikko att lova att vi flyttar före årsskiftet.
Sedan blev jag på bättre humör och började snacka inredning. Försökte föreslå att sedan när vi har köpt lägenhet så skulle vi kunna unna oss en Alvar Aaltos mehiläispesä taklampa. Det är den finaste lampa jag vet. Sedan säger Mikko att han TROR att det finns en sådan hemma hos hans föräldrar i något skåp, om inte hans morsa har fört den till kierrätyskeskus (hon tycker om att föra saker till kierrätyskeskus...). Fick hjärtsnörp. Men mitt liv fick en ny mening igen. Kanske jag får en lägenhet snart och har jag riktigt tur kommer den att ha en saakulis snygg lampa.
Igår var vi och såg på en lägenhet som jag gillade. Jag kände genast att här skulle jag kunna bo. Och vi har råd med den. Döm om min besvikelse när Mikko efter visningen att visst, vi har råd med den, men den är ändå övervärderad. Inte en chans att vi köper den till det priset. När jag suckade lyckligt över det stora sovrummet, dit vår nya gungstol skulle passa perfekt så synade Mikko de dåligt fastspikade listerna. Okej, han sa inte kategoriskt nej till den, men vi får se.
Efteråt så stampade jag gråtfärdigt i marken och sa att jag VILL ha den där lägenheten och betedde mej allmänt som en femåring. Fick Mikko att lova att vi flyttar före årsskiftet.
Sedan blev jag på bättre humör och började snacka inredning. Försökte föreslå att sedan när vi har köpt lägenhet så skulle vi kunna unna oss en Alvar Aaltos mehiläispesä taklampa. Det är den finaste lampa jag vet. Sedan säger Mikko att han TROR att det finns en sådan hemma hos hans föräldrar i något skåp, om inte hans morsa har fört den till kierrätyskeskus (hon tycker om att föra saker till kierrätyskeskus...). Fick hjärtsnörp. Men mitt liv fick en ny mening igen. Kanske jag får en lägenhet snart och har jag riktigt tur kommer den att ha en saakulis snygg lampa.
 |
| Drömlampan. Bild från Vepsäläinen. |
fredag 5 augusti 2016
Köp lägenheten först innan du inreder
Jag blir alltid pinsamt ivrig och entusiastisk när jag ställs inför en möjlighet. Jag har svårt att hålla mej från att fantisera om och planera för saker som jag inte vet kommer att hända. Om jag söker ett jobb börjar jag genast fantisera om hur kul det ska bli och vad jag ska göra med pengarna som kommer med löneförhöjningen. Sedan får jag förstås inte jobbet och blir himla besviken. Därför är det lite jobbigt att söka lägenhet. Det räcker liksom att jag ser en annons som verkar intressant så börjar jag kika på bilderna och föreställer mej att den ska vara exakt lika kiva (om inte kivogare) än på bild och att vi redan har varit och tittat på den, båda gillat den och dessutom bjudit på den och fått den till det pris vi önskar. Och sedan inreder jag den. Och så blir det så att jag en fredagmorgon sitter och frågar sambon om han tror att man i den där kiva kämppän som vi ska gå och se på måndagkväll skulle kunna flytta lite på soffan och bordet och kanske få rum med ett vitrinskåp för att få mera skåputrymme. Sambon ser på mej lite bedrövat och tycker att vi ska vänta med inredning innan vi har a) sett den och b) köpt den. Nu väntar jag ivrigt på måndag för att se om vi har hitta Vår lägenhet.
Som en annan detalj angående det här med att köpa bostad så måste jag bara säga att det är så himla skönt att sköta det projektet tillsammans med någon som har koll. Jag har själv rätt så bra koll på fastighetsmarknaden och börjar bli ganska bra på att jämföra kvadratpris, ta i beaktande bostadens pris i förhållande till bolagshyra och hur mycket kommande remonter kan tänkas kosta och hur de borde reflektera på bostadens värde, men Mikko är nog i en klass för sig. Han har följt med marknaden så länge, suttit sju år i styrelsen för ett husbolag och när vi tittar på lägenheter i påstådda "välskötta husbolag" så beställer han bokslut och kan med en snabb blick bekräfta om detta stämmer eller inte. Så himla skönt att vi är två om det här projektet. Och dessutom, att vi hittills alltid har varit överens om en lägenhet är bra eller inte.
Men ja, ifall ni undrar vad min fritid går till just nu så är det alltså bostadssökande. Puuust.
Som en annan detalj angående det här med att köpa bostad så måste jag bara säga att det är så himla skönt att sköta det projektet tillsammans med någon som har koll. Jag har själv rätt så bra koll på fastighetsmarknaden och börjar bli ganska bra på att jämföra kvadratpris, ta i beaktande bostadens pris i förhållande till bolagshyra och hur mycket kommande remonter kan tänkas kosta och hur de borde reflektera på bostadens värde, men Mikko är nog i en klass för sig. Han har följt med marknaden så länge, suttit sju år i styrelsen för ett husbolag och när vi tittar på lägenheter i påstådda "välskötta husbolag" så beställer han bokslut och kan med en snabb blick bekräfta om detta stämmer eller inte. Så himla skönt att vi är två om det här projektet. Och dessutom, att vi hittills alltid har varit överens om en lägenhet är bra eller inte.
Men ja, ifall ni undrar vad min fritid går till just nu så är det alltså bostadssökande. Puuust.
onsdag 3 augusti 2016
Pengar
Jag tänkte skriva lite om pengar. Det är lite kontroversiellt och förbjudet att tala om pengar, men vad fan. Jag har nämligen funderat en del på skillnaden om en lever ensam eller i parförhållande.
För två år sedan var jag singel och jobbade med fast anställning på heltid samt lite extraknäck med undervisning. Lönen till mitt heltidsjobb var nu ingenting att hänga i julgranen, men jag klarade mej. Jag betalade hyran för min etta på 39 kvadrat i Esbo, jag unnade mej god mat och nöjen, lite resor ibland och slängde in ungefär 300 euro i månaden på mitt sparkonto. Jag ville köpa en lägenhet, för jag visste att med samma summa som jag betalade hyra så skulle jag ha kunnat amortera samma lägenhet. Problemet var att när jag gick till banken och försiktigt hörde mej för om detta skulle vara möjligt så gick de bara med på att bevilja lån till 90% av köpsumman. Och eftersom bostäder i huvudstadsregionen så skulle det ha betytt att jag borde ha haft besparingar på mellan 12-15000 euro. Det är ganska mycket fyrk. Fastän man sparar flitigt så tar det ca 5 år att komma upp till den summan. 5 år kändes lite långt bort. Den självklara lösningen är att låna fyrk av sina föräldrar, men det är ju inte alla som har föräldrar som kan slänga fram så mycket pengar bara.
En tid senare träffade jag han som jag bor med idag. När vi så småningom började gå i sambotankar så konstaterade jag att tja, tvåor är ju givetvis dyrare än ettor, men förhållandevis mycket dyrare är de inte. Dvs, det som två personer kan köpa är delat på två så mycket billigare än det som en person kan köpa. Innan vi gick och köpte något så bestämde vi oss för att prova på om man vi överhuvudtaget tycker om att bo tillsammans. Jag flyttade in i sambons lägenhet, en rymlig etta som han har köpt för 10 år sedan. Jag fick plötsligt bo mycket förmånligt och började spara avsevärt mycket mera pengar till min bostad. Fick också hjälp på traven av min pappa som hade fått arvspengar som låg och skräpade på ett vanligt konto utan att få ränta, så där hade jag också tur: mina färldrar kunde hjälpa till. Jag bytte jobb, och fick en lönförhöjning. Modest, men ändock.
Och nu sitter jag här, något år senare. De 10% medför inte längre några problem. Tillsammans med sambon kan vi titta på helt andra lägenheter än de som jag kikade på för två år sedan. Det är som natt och dag, från sökö till främre tölö. Min pojkvän skämtar att jag har gjort en klassresa och beskyller mej för att vara en borgerlig snobb med rödgrönt yttre. Att jag egentligen är helt vanlig finlandssvensk som vill bo på fancy adress och shoppa på Svenskt tenn. Det värsta är ju att han har lite rätt. Men alltså, jag är bara så fascinerad av hur stor skillnad några små aspekter gör. Det att jag a) har fått förmånen att låna pengar räntefritt av min pappa och b) fått bo mycket förmånligt i dryga 8 månader och därmed spara massor till bostadskontot och c) leva i ett parförhållande med en person med stabila inkomster som kan betala halva lånet. För två år sedan satt jag och räknade och konstaterade att om 3 år kan jag eventuellt köpa en etta i sökö eller om fem år kan jag eventuellt köpa en tvåa i irisvik och jag sparar och amorterar så in i helvete. Nu följer vi slaviskt med bostadsmarknaden och spanar efter antingen tvåor i främre tölö eller treor i Drumsö. Amorteringen kommer inte att bli så fruktansvärd heller. Banken tog emot mej på ett helt annat sätt när jag visade mitt sparkonto och när jag förklarade att jag ville köpa 50% av en bostad tillsammans med pojkvännen. De höjde inte på ögonbrynen när jag sa ett hurudant lån jag tänker mej. Skulle jag vara singel så skulle jag inte kunna drömma om att köpa en lägenhet i Främre Tölö, ett av Helsingfors dyraste områden. Nu är vår största frågeställning om det är vettigt att köpa litet i centrum eller om vi borde köpa lite större utanför stan i havsnära Drumsö. Båda är trevliga alternativ.
Funderar också på att det lika gärna som det kan gå den här vägen så kan det ju gå tvärtom. En kan förlora jobbet, bli sjuk, skilja sig eller vad som helst. Och på samma sätt som jag har haft flyt nu (bott förmånligt och sparat pengar) så kunde man ha haft oflyt en tid. Och det kan ha långtgående konsekvenser.
För två år sedan var jag singel och jobbade med fast anställning på heltid samt lite extraknäck med undervisning. Lönen till mitt heltidsjobb var nu ingenting att hänga i julgranen, men jag klarade mej. Jag betalade hyran för min etta på 39 kvadrat i Esbo, jag unnade mej god mat och nöjen, lite resor ibland och slängde in ungefär 300 euro i månaden på mitt sparkonto. Jag ville köpa en lägenhet, för jag visste att med samma summa som jag betalade hyra så skulle jag ha kunnat amortera samma lägenhet. Problemet var att när jag gick till banken och försiktigt hörde mej för om detta skulle vara möjligt så gick de bara med på att bevilja lån till 90% av köpsumman. Och eftersom bostäder i huvudstadsregionen så skulle det ha betytt att jag borde ha haft besparingar på mellan 12-15000 euro. Det är ganska mycket fyrk. Fastän man sparar flitigt så tar det ca 5 år att komma upp till den summan. 5 år kändes lite långt bort. Den självklara lösningen är att låna fyrk av sina föräldrar, men det är ju inte alla som har föräldrar som kan slänga fram så mycket pengar bara.
En tid senare träffade jag han som jag bor med idag. När vi så småningom började gå i sambotankar så konstaterade jag att tja, tvåor är ju givetvis dyrare än ettor, men förhållandevis mycket dyrare är de inte. Dvs, det som två personer kan köpa är delat på två så mycket billigare än det som en person kan köpa. Innan vi gick och köpte något så bestämde vi oss för att prova på om man vi överhuvudtaget tycker om att bo tillsammans. Jag flyttade in i sambons lägenhet, en rymlig etta som han har köpt för 10 år sedan. Jag fick plötsligt bo mycket förmånligt och började spara avsevärt mycket mera pengar till min bostad. Fick också hjälp på traven av min pappa som hade fått arvspengar som låg och skräpade på ett vanligt konto utan att få ränta, så där hade jag också tur: mina färldrar kunde hjälpa till. Jag bytte jobb, och fick en lönförhöjning. Modest, men ändock.
Och nu sitter jag här, något år senare. De 10% medför inte längre några problem. Tillsammans med sambon kan vi titta på helt andra lägenheter än de som jag kikade på för två år sedan. Det är som natt och dag, från sökö till främre tölö. Min pojkvän skämtar att jag har gjort en klassresa och beskyller mej för att vara en borgerlig snobb med rödgrönt yttre. Att jag egentligen är helt vanlig finlandssvensk som vill bo på fancy adress och shoppa på Svenskt tenn. Det värsta är ju att han har lite rätt. Men alltså, jag är bara så fascinerad av hur stor skillnad några små aspekter gör. Det att jag a) har fått förmånen att låna pengar räntefritt av min pappa och b) fått bo mycket förmånligt i dryga 8 månader och därmed spara massor till bostadskontot och c) leva i ett parförhållande med en person med stabila inkomster som kan betala halva lånet. För två år sedan satt jag och räknade och konstaterade att om 3 år kan jag eventuellt köpa en etta i sökö eller om fem år kan jag eventuellt köpa en tvåa i irisvik och jag sparar och amorterar så in i helvete. Nu följer vi slaviskt med bostadsmarknaden och spanar efter antingen tvåor i främre tölö eller treor i Drumsö. Amorteringen kommer inte att bli så fruktansvärd heller. Banken tog emot mej på ett helt annat sätt när jag visade mitt sparkonto och när jag förklarade att jag ville köpa 50% av en bostad tillsammans med pojkvännen. De höjde inte på ögonbrynen när jag sa ett hurudant lån jag tänker mej. Skulle jag vara singel så skulle jag inte kunna drömma om att köpa en lägenhet i Främre Tölö, ett av Helsingfors dyraste områden. Nu är vår största frågeställning om det är vettigt att köpa litet i centrum eller om vi borde köpa lite större utanför stan i havsnära Drumsö. Båda är trevliga alternativ.
Funderar också på att det lika gärna som det kan gå den här vägen så kan det ju gå tvärtom. En kan förlora jobbet, bli sjuk, skilja sig eller vad som helst. Och på samma sätt som jag har haft flyt nu (bott förmånligt och sparat pengar) så kunde man ha haft oflyt en tid. Och det kan ha långtgående konsekvenser.
söndag 24 juli 2016
Semesterfirarn
Jag försöker att inte tänka på att jag om en vecka kommer att sitta hemma på söndagskväll och angsta över att semestern är slut, men det går sådär.
Nåja, befinner mej iallafall ute på ön och gör mitt bästa för att njuta av tillvaron och inte diskutera allt för mycket samhällsfrågor med svärisarna som också är här och dessvärre har fundamentalt motsatta åsikter om det mesta som jag bryr mej om.
Idag har dagens största ansträngning bestått av att baka en blåbärspaj. Jag totalfailade i att fota pajen, men kan avslöja att allt blir mycket mycket godare om man byter ut vanligt socker mot muscavadosocker.
Resten av dagen har gått åt till att ligga på klippa och läsa bok (Kate Atkinsons "Liv efter liv", gillar sådär) och ibland gå och titta på och heja på Mikko som sågar ner träd.
Snart får man gå i bastu också, och vem vet om det inte börjar vara dags att grilla lite också.
Nåja, befinner mej iallafall ute på ön och gör mitt bästa för att njuta av tillvaron och inte diskutera allt för mycket samhällsfrågor med svärisarna som också är här och dessvärre har fundamentalt motsatta åsikter om det mesta som jag bryr mej om.
Idag har dagens största ansträngning bestått av att baka en blåbärspaj. Jag totalfailade i att fota pajen, men kan avslöja att allt blir mycket mycket godare om man byter ut vanligt socker mot muscavadosocker.
Resten av dagen har gått åt till att ligga på klippa och läsa bok (Kate Atkinsons "Liv efter liv", gillar sådär) och ibland gå och titta på och heja på Mikko som sågar ner träd.
Snart får man gå i bastu också, och vem vet om det inte börjar vara dags att grilla lite också.
fredag 8 juli 2016
For men
Jag är sjukt lat med att använda hudvårdsprodukter, men brukar ofta passa på att tvätta ansiktet med peeling när jag är i duschen. Nu tog min peeling slut och jag har inte kommit mej för att köpa nytt. Jag lade då märke till sambons peeling som stod där i duschen, uppskattningsvis inte i speciell hård användning eftersom den var halvfull och har stått där i mer än ett år. (jaja, bäst före datum och allt det där...) Provade på den, och jävlar vilken härlig ansiktspeeling. Den doftade pepparmynta, hade en härlig konsistens och huden var helt superfräsch och doftade mynta efteråt. Förstår inte varför Shiseido begränsar sin produkt till endast halva befolkningen. Nu vet jag inte om jag vågar googla ifall produkten innehåller plast. Hoppas verkligen att den inte gör det.
torsdag 7 juli 2016
Den där dåliga sjukvården
Till att börja med vill jag bara säga att det här INTE är inlägget där jag meddelar att jag är gravid. Eftersom jag är kvinna och 31 år gammal vet jag alla kommer att tänka på graviditet när ni läser detta, men det är alltså inte fallet.
Alla brukar ju klaga på sjukvården, men själv har jag ärligt talat inte så mycket erfarenheter av denna. Är överlag -pepparpeppar- helt oförskämt frisk och behöver sällan söka sjukvård. Under våren har jag ändå haft lite underliga yrselattacker som jag bestämt har ignorerat. Okej, det snurrar lite i mitt huvud när jag står och skär sallad till min middag hemma, men jag kan ju faktiskt hålla i mej i bordskanten, då hålls jag på benen. Och jo, jag har gått omkring med lite hjärtklappning och överlag en känsla av att vara lätt bakfull hela tiden de senaste veckorna, men har skyllt på trötthet. Däremot tyckte han som jag bor med att det inte är helt normalt att drabbas av yrsel var och varannan dag. Jag muttrade lite för mej själv om att "alla vet ju att sjukvården suger, int slipper jag ändå till nån läkare, man måst ju vara typ döende för att få träffa en läkare". Han insisterade dock, så till sist ringde jag till HVC. Jag är naturligtvis för snål för att gå privat, här är de kommunalt som gäller. Till min stora förvåning fick jag gå till labbet redan dagen efter. Och några dagar sedan fick jag träffa en läkare. Läkaren såg ut att vara typ 15 år gammal, men hon var ändå en läkare. Läkaren testade en massa balansgrejer, kikade på mina ögon och öron och lyssnade på mitt hjärta. Sedan frågade hon vad jag jobbar med och om jag har en bra arbetsställning. Nja, det är ju så att jag har ett tillfälligt skrivbord, som jag har haft i ett halvår, men ska snart få ett nytt, och då får jag ergonomin i skick. Men det är lugnt, har så mycket möten och grejer att jag sällan sitter hela dagen. Jaha, har du det annars stressigt då? Nja. Eller jo. Alltså jag jobbar ju nog heltid. Plus lite till eftersom jag också har en bitjänst. Också körerna då. Men jag brukar nog ha typ en ledig vardagskväll i veckan. Läkaren såg lite skeptisk ut. Hon vet uppenbarligen inte hur roligt det är med körsång. Tränar jag då? Jodå, tre ggr i veckan. Det verkade hon vara nöjd över. Hur äter du? Ja, rätt så omväxlande och hälsosamt skulle jag säga. Jag äter frukost. Lunch 12 tiden. Och sen brukar vi äta middag där runt 8. Eller 9. Senast halv 10. Okej, på tisdagar och torsdagar äter vi middag typ kl 10 men annars runt 9. Jaha, sa läkaren och såg lite skeptisk ut. Nå vad äter du för mellanmål däremellan då? Eh, nja, ibland kan jag äta lite nötter eller en frukt. Eller choklad. Men oftast väl ingenting skulle jag tro. Så du äter lunch kl 12 och i värsta fall äter du inget före kl 10? Har du tänkt på att din yrsel kan bero på lågt blodsocker? Ja, alltså nu när du nu säger det så... Hur mår du annars psykiskt då, mår du bra? Jo. Jag mår nog jättebra. Alltså lite stressad tidvis kan jag ju erkänna, men annars bra. Vad är du stressad över? Äh, du vet, sådana där grejer som att om och när vi ska försöka barn och om jag ens kan bli gravid, och var vi ska köpa lägenhet och att vi snart måste flytta och så förstås lite sådär allmänt över framtiden och ekonomi och sådär, du vet, kommer man att ha ett jobb, går Finland i konkurs osv. Hon ba: så för att sammanfatta det hela så har du en stressig vardag där du bollar med jobb, hobbyn, extra jobb och träning samtidigt som du struntar i mellanmål, jobbar i en oergonomisk arbetsställning samt att du rent privat grupplar över stora livsavgörande belut samt oroar dej för framtiden och samhället i stort? Vi ska ta några blodprov till för att utesluta en del grejer (som diabetes, som jag redan tidigare sa att jag garanterat kommer att få, eftersom det går i släkten) så att du inte behöver oroa dej, men jag är nog rätt så säker på att din yrsel kan förklaras med andra orsaker.
Jag tror att jag blev burned av en femtonårig tjej på HVC.
Nåja, jag fick gå på mera blodprov och konstatera att allt är normalt.
Summa summarum tyckte läkaren att mitt HB är lägre än vad det brukar vara så jag borde käka lite järntabletter samt börja äta mellanmål och sluta älta så förbannat. (Okej, hon sa inte förbannat).
Och ja, under en vecka så avklarade jag två labbesök, inklusive hjärtbild och några telefonsamtal samt ett besök på HVC. På basis av min ringa erfarenhet vill jag inte döma ut den offentliga sjukvården.
Alla brukar ju klaga på sjukvården, men själv har jag ärligt talat inte så mycket erfarenheter av denna. Är överlag -pepparpeppar- helt oförskämt frisk och behöver sällan söka sjukvård. Under våren har jag ändå haft lite underliga yrselattacker som jag bestämt har ignorerat. Okej, det snurrar lite i mitt huvud när jag står och skär sallad till min middag hemma, men jag kan ju faktiskt hålla i mej i bordskanten, då hålls jag på benen. Och jo, jag har gått omkring med lite hjärtklappning och överlag en känsla av att vara lätt bakfull hela tiden de senaste veckorna, men har skyllt på trötthet. Däremot tyckte han som jag bor med att det inte är helt normalt att drabbas av yrsel var och varannan dag. Jag muttrade lite för mej själv om att "alla vet ju att sjukvården suger, int slipper jag ändå till nån läkare, man måst ju vara typ döende för att få träffa en läkare". Han insisterade dock, så till sist ringde jag till HVC. Jag är naturligtvis för snål för att gå privat, här är de kommunalt som gäller. Till min stora förvåning fick jag gå till labbet redan dagen efter. Och några dagar sedan fick jag träffa en läkare. Läkaren såg ut att vara typ 15 år gammal, men hon var ändå en läkare. Läkaren testade en massa balansgrejer, kikade på mina ögon och öron och lyssnade på mitt hjärta. Sedan frågade hon vad jag jobbar med och om jag har en bra arbetsställning. Nja, det är ju så att jag har ett tillfälligt skrivbord, som jag har haft i ett halvår, men ska snart få ett nytt, och då får jag ergonomin i skick. Men det är lugnt, har så mycket möten och grejer att jag sällan sitter hela dagen. Jaha, har du det annars stressigt då? Nja. Eller jo. Alltså jag jobbar ju nog heltid. Plus lite till eftersom jag också har en bitjänst. Också körerna då. Men jag brukar nog ha typ en ledig vardagskväll i veckan. Läkaren såg lite skeptisk ut. Hon vet uppenbarligen inte hur roligt det är med körsång. Tränar jag då? Jodå, tre ggr i veckan. Det verkade hon vara nöjd över. Hur äter du? Ja, rätt så omväxlande och hälsosamt skulle jag säga. Jag äter frukost. Lunch 12 tiden. Och sen brukar vi äta middag där runt 8. Eller 9. Senast halv 10. Okej, på tisdagar och torsdagar äter vi middag typ kl 10 men annars runt 9. Jaha, sa läkaren och såg lite skeptisk ut. Nå vad äter du för mellanmål däremellan då? Eh, nja, ibland kan jag äta lite nötter eller en frukt. Eller choklad. Men oftast väl ingenting skulle jag tro. Så du äter lunch kl 12 och i värsta fall äter du inget före kl 10? Har du tänkt på att din yrsel kan bero på lågt blodsocker? Ja, alltså nu när du nu säger det så... Hur mår du annars psykiskt då, mår du bra? Jo. Jag mår nog jättebra. Alltså lite stressad tidvis kan jag ju erkänna, men annars bra. Vad är du stressad över? Äh, du vet, sådana där grejer som att om och när vi ska försöka barn och om jag ens kan bli gravid, och var vi ska köpa lägenhet och att vi snart måste flytta och så förstås lite sådär allmänt över framtiden och ekonomi och sådär, du vet, kommer man att ha ett jobb, går Finland i konkurs osv. Hon ba: så för att sammanfatta det hela så har du en stressig vardag där du bollar med jobb, hobbyn, extra jobb och träning samtidigt som du struntar i mellanmål, jobbar i en oergonomisk arbetsställning samt att du rent privat grupplar över stora livsavgörande belut samt oroar dej för framtiden och samhället i stort? Vi ska ta några blodprov till för att utesluta en del grejer (som diabetes, som jag redan tidigare sa att jag garanterat kommer att få, eftersom det går i släkten) så att du inte behöver oroa dej, men jag är nog rätt så säker på att din yrsel kan förklaras med andra orsaker.
Jag tror att jag blev burned av en femtonårig tjej på HVC.
Nåja, jag fick gå på mera blodprov och konstatera att allt är normalt.
Summa summarum tyckte läkaren att mitt HB är lägre än vad det brukar vara så jag borde käka lite järntabletter samt börja äta mellanmål och sluta älta så förbannat. (Okej, hon sa inte förbannat).
Och ja, under en vecka så avklarade jag två labbesök, inklusive hjärtbild och några telefonsamtal samt ett besök på HVC. På basis av min ringa erfarenhet vill jag inte döma ut den offentliga sjukvården.
fredag 1 juli 2016
Stugliv
Hälsningar från ön ute i Kimito skärgård. Det går ingen nöd på mej förutom att
1) har endast ca 200 sidor läsning kvar av mina böcker och båda böckerna är sådana som jag egentligen inte orkar med. Effektivt sätt att bli klara med böcker: ta med dem, och inget annat till stugan.
2) min laddare till datorn har gått sönder. Har i skrivande stund 32% acku kvar. Okej då, har förstås telefon, och en tablet finns också, men ÄNDÅ! Måste alltså skaffa ny laddare på måndag.
3) fick mens i natt. Jätteskoj att ha mens och helvetiskt ont i magen när jag befinner sig på ett ställe med endast utedass och inget rinnande vatten. Verkligen. Tack och lov för burana.
Meeen, för att se positivt på det hela:
1) vi har hela ön och stugan för oss själva.
2) stugan brann inte upp i samband med att min acku gick sönder. Vi klarade oss med lite rökbildning.
3) stugliv med grillande, bastubad och fina solnedgångar. Need I say more?
tisdag 21 juni 2016
Fem stjärnor i Rom
Eftersom jag har bott i Italien följer jag i någon mån med italiensk politik. Att Rom har fått sin första kvinnliga borgmästare har kommit över nyhetströskeln också i norden (bl.a. här) Tyvärr är det med skräckblandad förtjusning som jag har följt med valet. Visst, det är alltid fint när en kvinna spräcker glastaket, men Raggi lyfter inte på något vis upp frågor som berör feminism, tvärtom så hör hon till ett populistiskt parti som i EU-parlamentet sitter i samma grupp som sverigedemokraterna och brittiska UKIP, som ju knappast är sådana partier som man associerar med feministiska värderingar. Sedan har förstås Raggi i samband med valet och nu efter att hon blev vald utsatts för samma granskning som alla kvinnor blir, dvs hennes utseende. Vissa semiseriösa medier i Italien (här) så lyfter fram att hon till skillnad från de flesta kvinnor i italiensk politik inte är den där klassiska skönheten med snygga bröst och nagellack som har kommit till makten via TV. Det är rätt så vanligt att kvinnor i Italien först gör karriär inom nöjesbranschen för att sedan bli polare med Berlusconi eller någon av hans likar och den vägen komma in. Bland annat fanns en mycket högt uppsatt politiker i Milano som kom in utan mandat och vars enda kvalifikation var snygga bröst. Duktig på att vika ut sig och älskarinna till Silvio fungerade väl också som kvalifikation antar jag, vackert så om intresse för och kunskap om politik skulle följa hand i hand med tv-karriären. Men Raggi, hon hör alltså till de där kvinnorna som faktiskt har en hjärna, och då kan hon ju inte vara speciellt snygg, för det har man ju hört att snygghet och intelligens, det förekommer aldrig hos en och samma person samtidigt (ironi). Man lyfter nu fram till att hon har osminkad businesslook, med enkelt hår, inget smink och enkla kläder. Märkligt, för på alla bilder som jag har sett av henne så har hon plattat, glansigt hår och enkel men tydlig sminkning och "feminina" businesskläder. Hon är förstås vrålsnygg på det där typiskt italienska sättet. Men nu lyfter man fram att hon inte är speciellt feminin, som något positivt. Samtidigt så skriver en tidning på första sidan med stor rubrik "Ma saranno capaci?" om henne och en annan kvinnlig politiker, alltså ungefär "kommer de att klara av det?".
Blir så arg på det här.
Ser tre problem:
1. Raggi är inte någon feminist och representerar ett populistiskt parti som också är rasister och EU-motståndare
2. Det pratar omotiverat mycket om hennes utseende
3. Samma människor som normalt motsätter sig människor som Raggi och det parti som hon representerar så hyllar nu att hon har blivit vald (eller, ja, ni vet, gillar på facebook och sätter hjärtan och sådär) utan att ta reda på vad hon står för.
Blir så arg på det här.
Ser tre problem:
1. Raggi är inte någon feminist och representerar ett populistiskt parti som också är rasister och EU-motståndare
2. Det pratar omotiverat mycket om hennes utseende
3. Samma människor som normalt motsätter sig människor som Raggi och det parti som hon representerar så hyllar nu att hon har blivit vald (eller, ja, ni vet, gillar på facebook och sätter hjärtan och sådär) utan att ta reda på vad hon står för.
 |
| Raggi. Varken för feminin eller maskulin och förstås osminkad. Eller hur. |
torsdag 26 maj 2016
Århundradets kärlekskrig
Hundra år efter alla andra har jag läst Ebba Witt-Brattströms "Århundradets kärlekskrig".
Läste färdigt den igår och försökte ivrigt diskutera den med Mikko, men fick ett sömnigt "siis mikä Horaaas?". Blev alltså till ingenting, eftersom han inte kände till personerna. Jag tror att jag har läst det mesta som har skrivits på DN och SVD om konflikten mellan EWB och Engdahl och försöker nu bilda mej en uppfattning om vad jag egentligen tycker.
- en punktroman kräver att den är briljant för att det som koncept ska funka på mej. Ibland funkar det, ibland inte, men nog gjorde ju Tikkanen det bättre, det tror jag att vi alla kan konstatera. Tikkanen skrev väldigt långsamt och tänkte över varje ord i timmar, har jag hört, och jag får lite känslan av att EBW har haft bråttom när hon har skrivit. Viss kritik har riktats mot att det här "kulturäktenskapet" bara berör kulturkarriärister och speciellt stockholmare och att vanliga människor inte grälar på samma vis. Bullshit tycker jag. Man behöver inte vara professor och kulturhöjdare för att relatera, man kan ta samma tanke och föra ner den på en mera vanlig nivå. Vems arbete är viktigast? Vem ska vabba, vem är oersättlig?
Bland annat recensenten på bokhora (här) tyckte att hon inte kunde relatera till grälen, till relationen, vilket hon kunde med i Tikkanens verk. Håller inte alls med, herregud så jag kunde relatera. Och då har jag inte haft en relation med en kulturpamp som Engdahl. Vi var inte två högintellektuella akademiker som grälade, vi var en sekreterare och en kock, men likt förbannat känner jag igen mej. Vi citerade inte Sapfo, men budskapet finns där.
Den stora frågan, är historien sann? EWB har inte velat prata om saken speciellt mycket, och har blivit kritiserad för detta. OM den är sann, varför har hon inte polisanmält isåfall? Borde det inte vara hennes förbannade plikt som feminist isåfall, säger vissa. Och är det faktiskt möjligt att en högintellektuell feminist stannade kvar så länge om han faktiskt var våldsam?
Ja. Det är det. Det är mycket möjligt att EWB utsattes för våld i relationen men att hon ändå stannade, trots att hon är feminist. Eftersom förhållandet redan i sig är så destruktivt, alla ord man har fått höra har sårat så mycket att våldet i sig inte ens chockerar eller förvånar. För man upplever inte att det är värre än att bli sårad och förolämpad av den som påstår sig älska en. Våldet är bara en liten del av hela problemet. Och EWB kan mycket väl, liksom alla andra kvinnor, ha försökt lösa problemet, bota honom. Tikkanen stannade, varför skulle inte också EWB ha kunnat stanna? Varför kräver vi mera att kvinnor som är feminister än vi kräver av "vanliga kvinnor"? Nå varför polisanmälde hon inte då? För att man ska polisnmäla skulle det kräva att man redan är i det skedet att man är redo att lämna när något händer. För om du är skedet att du försöker lösa problemen och medla så kommer du inte att dokumentera dina skador, se till att skaffa vittnen och traska till polisen. OM EWB blev utsatt för våld så kanske det harmar henne i efterhand att hon inte anmälde, men den här boken är ett mycket mera effektivt straff åt Engdahl än en liten anmärkning i brottsregistret. I all framtid kommer Sverige att spekulera i om han har slagit sin fru eller inte.
Ponera att han inte var våldsam då. Ponera att den delen är påhittad. Ponera att också alla grälen är påhittade. Ja, det skulle nog vara jävligt fräckt av henne att antyda sådant om det inte stämmer. Jag har såpass stor respekt för henne och kvinnokampen att jag ändå inte kan tro att hon skulle fabricera en sådan historia. Ev kan hon ha saltat den lite, men att allt skulle vara helt påhittat, nja, det har jag svårt att tro. På samma gång kände jag också igen mej i så många scener och diskussioner att det kändes äkta. Ibland började jag rent av kallsvettas när jag läste några meningar och kom ihåg exakta tillfällen när mitt ex har sagt samma sak under våra gräl. När man sedan läser intervjuerna med Engdahl så tycker jag mej ändå se tecken på hans chauviniska attityd och stora ego. Han ger den tillputsade versionen och är arrogant så det föreslår och försöker samtadigt hålla sig på rätt sida av den politiska korrektheten för att inte bli helt hatad. Men hans attityd, den skiner igenom, och han sträcker ut en hand åt alla kränkta män som menar att deras äktenskap haverade för att kvinnan vill ha allt, en man, en älskare, en far, en vän. Medan det förr räckte med att vara försörjare. Intervjun kan läsas i sin helhet här. Jag kanske inte klarar av att vara objektiv, men den uppfattningen jag får är att Horace mycket väl kan vara mannen i kärlekskriget och exakt så arrogant, elak och chauvinistisk som boken berättar. Ingenting i det som han säger hjälper att ge en annan uppfattning. Horace har inte kommenterat innehållet i boken, båda påstår att de inte har läst varandras böcker (struntprat), men jag tycker också att det är talande att han inte har frånsagt sig att han skulle ha varit våldsam.
Är EWB ett helgon då? Nå knappast. Hon blir ibland kritiserad för att vara arrogant. Själv välkomnar jag det. Är trött på att kvinnor ska vara uppoffrande helgon. Och det är självklart att när man läser diaogerna så begår hon också övertramp. Vem gör inte det i relationsgräl? Ingen kan gräla snyggt i alla evighet.
Det som jag ser som positivt är att boken öppnar för diskussion om att också intelligenta, högt uppsatta män kan vara våldsamma och att också högutbildade, fiffiga kvinnor kan bli offer i sådana här situationer.
Till slut kan jag konstatera att den här boken fick mej att grubbla, refektera, googla gamla artiklar och skriva ett fruktansvärt långt inlägg. Så visst har "Århundradets kärlekskrig" en funktion.
Läste färdigt den igår och försökte ivrigt diskutera den med Mikko, men fick ett sömnigt "siis mikä Horaaas?". Blev alltså till ingenting, eftersom han inte kände till personerna. Jag tror att jag har läst det mesta som har skrivits på DN och SVD om konflikten mellan EWB och Engdahl och försöker nu bilda mej en uppfattning om vad jag egentligen tycker.
- en punktroman kräver att den är briljant för att det som koncept ska funka på mej. Ibland funkar det, ibland inte, men nog gjorde ju Tikkanen det bättre, det tror jag att vi alla kan konstatera. Tikkanen skrev väldigt långsamt och tänkte över varje ord i timmar, har jag hört, och jag får lite känslan av att EBW har haft bråttom när hon har skrivit. Viss kritik har riktats mot att det här "kulturäktenskapet" bara berör kulturkarriärister och speciellt stockholmare och att vanliga människor inte grälar på samma vis. Bullshit tycker jag. Man behöver inte vara professor och kulturhöjdare för att relatera, man kan ta samma tanke och föra ner den på en mera vanlig nivå. Vems arbete är viktigast? Vem ska vabba, vem är oersättlig?
Bland annat recensenten på bokhora (här) tyckte att hon inte kunde relatera till grälen, till relationen, vilket hon kunde med i Tikkanens verk. Håller inte alls med, herregud så jag kunde relatera. Och då har jag inte haft en relation med en kulturpamp som Engdahl. Vi var inte två högintellektuella akademiker som grälade, vi var en sekreterare och en kock, men likt förbannat känner jag igen mej. Vi citerade inte Sapfo, men budskapet finns där.
Den stora frågan, är historien sann? EWB har inte velat prata om saken speciellt mycket, och har blivit kritiserad för detta. OM den är sann, varför har hon inte polisanmält isåfall? Borde det inte vara hennes förbannade plikt som feminist isåfall, säger vissa. Och är det faktiskt möjligt att en högintellektuell feminist stannade kvar så länge om han faktiskt var våldsam?
Ja. Det är det. Det är mycket möjligt att EWB utsattes för våld i relationen men att hon ändå stannade, trots att hon är feminist. Eftersom förhållandet redan i sig är så destruktivt, alla ord man har fått höra har sårat så mycket att våldet i sig inte ens chockerar eller förvånar. För man upplever inte att det är värre än att bli sårad och förolämpad av den som påstår sig älska en. Våldet är bara en liten del av hela problemet. Och EWB kan mycket väl, liksom alla andra kvinnor, ha försökt lösa problemet, bota honom. Tikkanen stannade, varför skulle inte också EWB ha kunnat stanna? Varför kräver vi mera att kvinnor som är feminister än vi kräver av "vanliga kvinnor"? Nå varför polisanmälde hon inte då? För att man ska polisnmäla skulle det kräva att man redan är i det skedet att man är redo att lämna när något händer. För om du är skedet att du försöker lösa problemen och medla så kommer du inte att dokumentera dina skador, se till att skaffa vittnen och traska till polisen. OM EWB blev utsatt för våld så kanske det harmar henne i efterhand att hon inte anmälde, men den här boken är ett mycket mera effektivt straff åt Engdahl än en liten anmärkning i brottsregistret. I all framtid kommer Sverige att spekulera i om han har slagit sin fru eller inte.
Ponera att han inte var våldsam då. Ponera att den delen är påhittad. Ponera att också alla grälen är påhittade. Ja, det skulle nog vara jävligt fräckt av henne att antyda sådant om det inte stämmer. Jag har såpass stor respekt för henne och kvinnokampen att jag ändå inte kan tro att hon skulle fabricera en sådan historia. Ev kan hon ha saltat den lite, men att allt skulle vara helt påhittat, nja, det har jag svårt att tro. På samma gång kände jag också igen mej i så många scener och diskussioner att det kändes äkta. Ibland började jag rent av kallsvettas när jag läste några meningar och kom ihåg exakta tillfällen när mitt ex har sagt samma sak under våra gräl. När man sedan läser intervjuerna med Engdahl så tycker jag mej ändå se tecken på hans chauviniska attityd och stora ego. Han ger den tillputsade versionen och är arrogant så det föreslår och försöker samtadigt hålla sig på rätt sida av den politiska korrektheten för att inte bli helt hatad. Men hans attityd, den skiner igenom, och han sträcker ut en hand åt alla kränkta män som menar att deras äktenskap haverade för att kvinnan vill ha allt, en man, en älskare, en far, en vän. Medan det förr räckte med att vara försörjare. Intervjun kan läsas i sin helhet här. Jag kanske inte klarar av att vara objektiv, men den uppfattningen jag får är att Horace mycket väl kan vara mannen i kärlekskriget och exakt så arrogant, elak och chauvinistisk som boken berättar. Ingenting i det som han säger hjälper att ge en annan uppfattning. Horace har inte kommenterat innehållet i boken, båda påstår att de inte har läst varandras böcker (struntprat), men jag tycker också att det är talande att han inte har frånsagt sig att han skulle ha varit våldsam.
Är EWB ett helgon då? Nå knappast. Hon blir ibland kritiserad för att vara arrogant. Själv välkomnar jag det. Är trött på att kvinnor ska vara uppoffrande helgon. Och det är självklart att när man läser diaogerna så begår hon också övertramp. Vem gör inte det i relationsgräl? Ingen kan gräla snyggt i alla evighet.
Det som jag ser som positivt är att boken öppnar för diskussion om att också intelligenta, högt uppsatta män kan vara våldsamma och att också högutbildade, fiffiga kvinnor kan bli offer i sådana här situationer.
Till slut kan jag konstatera att den här boken fick mej att grubbla, refektera, googla gamla artiklar och skriva ett fruktansvärt långt inlägg. Så visst har "Århundradets kärlekskrig" en funktion.
fredag 6 maj 2016
Kansallinen mökkipäivä
Idag är tydligen den nationella stugdagen.
Firar med stugpremiär. Några timmars jobb måste jag också få ihop, men det känns helt okej när man får jobba under de här omständigheterna.
Firar med stugpremiär. Några timmars jobb måste jag också få ihop, men det känns helt okej när man får jobba under de här omständigheterna.
måndag 2 maj 2016
Kulta, annoin kissan naapurille.
Vi har ett mycket ickefinländskt förhållande till våra
grannar. Vi hälsar på och småpratar med våra närmsta grannar. Av en lycklig
slump har vi upptäckt att grannarna älskar katter. Älskar as in visar hela
fotoalbum av katten Minttu som dog för något år senare. När grannarna då sa att
om ni behöver kattvakt någon gång så nappade vi genast på. Det har alltid varit
fruktansvärt svårt att fixa kattvakt, och nu när sommaren kommer emot blir det
igen högaktuellt. När vi var bortresta över påsken var Gina hos M:s föräldrar,
men där trivdes hon inte speciellt bra. Hon är inget vidare förtjust i hundar
nämligen. Våra grannar bor på tre meters avstånd och tar emot katten när som
helst. De köper lax åt henne, de steker malet kött enbart åt henne (eftersom
deras katt älskade malet kött) och blir lite besvikna när Gina inte är
intresserad av sådant. Hon äter bara kattmat och tonfisk. Gina har nu varit två
gånger på besök hos grannarna och nu under helgen hade hon gått med på att lite
pajas och hade inte gömt sig under hela besöket. Lyckan hos grannarna var
fullständig när de berättade att nu börjar det ta sig, de berättade stolt om hur
katten hade varit såpass avslappnad att hon har gått på toaletten, ätit och
tvättat sig. Det här är helt super. Vi får kattvakt när vi vill, bara att bära
över lådan med kattsand och matkoppen. Och hon får bo hos ett lugnt och vänligt
par som fullständigt avgudar katter och inga störande moment som mycket folk
eller hundar finns där. Jag tror också att katten anpassade sig snabbare än
vanligt vid ny miljö eftersom hon bara bärs över, hon behöver inte tråttas in i
någon bur och transporteras i bil. Jag behöver alltså i fortsättningen inte ha
dåligt samvete för att jag a) lämnar henne ensam för länge på helgen eller b)
för över henne till ett ställe där hon är rädd och vantrivs. Och M kan
bokstavligt talat få lite andningspauser när han andas bättre utan katt i
huset. Hoppas bara att katten inte blir alltför bortskämd av att bo i 144
kvadrat och många kiva fönster att sitta i. Snart vill hon väl inte komma hem
till vår trånga etta mera...
Överlag tänker jag att grannar är en outnyttjad resurs. Tänk
hur mycket lättare livet blir om man får veta att i samma trapphus finns någon
som mer än gärna vaktar din katt eller håller ett öga på ditt barn medan du går
ut och köper mjölk eller vad man nu behöver hjälp med i vardagen. Jag är också
100% säker på att våra grannars livskvalitet har ökat nu när de får ha en katt
till låns ibland. Win-win.
lördag 30 april 2016
Finlandssvensken
När man som enda finlandssvensk i ett rum med finskspråkiga hör en utläggning om att en i sällskapet pga skilsmässa ska flytta och att hen har hittat en lägenhet i Botby och är kluven mellan att det å ena sidan är fantastiskt att få flytta efter skilsmässan men å andra sidan är hen inte så intresserad av att bo i Botby, då uttalar sig förstås finlandssvensken: Men du, jag har hört många säga att Botby är riktigt kiva, där bor faktiskt många finlandssvenskar, så pass många att det till och med finns en svensk skola.
Den finlandssvenska snobben, hon som definierar områdens trevlighet utgående från om där bor finlandssvenskar eller ej.
Disclaimer: bodde faktiskt ett år i Östra centrum. Är ej så snobb som jag låter.
Den finlandssvenska snobben, hon som definierar områdens trevlighet utgående från om där bor finlandssvenskar eller ej.
Disclaimer: bodde faktiskt ett år i Östra centrum. Är ej så snobb som jag låter.
tisdag 26 april 2016
Tisdagsromantik
Romantik en tisdagsmorgon. När han som du bor med erbjuder sig att stryka din skjorta. Eftersom han vet att du hatar det. Och när han sedan säger att vi överlag kunde ha en deal som säger att jag hänger tvätt och han stryker kläder! Halleluja. Ska börja använda mera skjortor.
fredag 1 april 2016
Modebloggen
Jag brukar inte blogga om kläder speciellt ofta, kanske främst för att jag inte har så snygga kläder, MEEEN, nu måste jag bara meddela omvärlden att jag har ett par nya byxor och de är både apsnygga och helt sjukt sköna.
De här byxorna är från Massimo Dutti och är gjorda av 99% ylle och helt supermjuka. De är skönare än mina verkkarin som jag använder hemma, men så snygga att de mer än väl duger på vilket office som helst. Enda problemet är att jag inte tycker att jag har speciellt många skor som passar med dem (lite utmanande längd kanske) men det problemet kan man ju lösa med att köpa nya skor. Jag funderde också på om byxor modell kortare i ylle fungerar i finländskt klimat, men what the heck. Just nu använder jag dem med stövletter, och när våren kommer kan man säker ha dem med ballerinor eller liknande. Sjukt nöjd med mitt inköp. <3 Massimo Dutti (som förresten nu för tiden har en webbshop som funkar också i Finland!).
De här byxorna är från Massimo Dutti och är gjorda av 99% ylle och helt supermjuka. De är skönare än mina verkkarin som jag använder hemma, men så snygga att de mer än väl duger på vilket office som helst. Enda problemet är att jag inte tycker att jag har speciellt många skor som passar med dem (lite utmanande längd kanske) men det problemet kan man ju lösa med att köpa nya skor. Jag funderde också på om byxor modell kortare i ylle fungerar i finländskt klimat, men what the heck. Just nu använder jag dem med stövletter, och när våren kommer kan man säker ha dem med ballerinor eller liknande. Sjukt nöjd med mitt inköp. <3 Massimo Dutti (som förresten nu för tiden har en webbshop som funkar också i Finland!).
tisdag 15 mars 2016
Århundradets kärlekskrig
De senaste veckorna har jag gått och funderat på det här med e-böcker. Jag läser tidvis hyfsat mycket, men har försökt börja begränsa hur mycket böcker jag köper. Vi bor på 34 kvadrat och har inte riktigt plats för mera böcker. OM jag inte förstås skulle slänga ut hälften av Mikkos böcker, det är ju också ett alternativ. Behöver vi faktiskt flera hyllmeter med böcker om krigshistoria, sjöfart och redovisning? Jag tror inte det, men han verkar vara av avvikande åsikt då han här för någon vecka sedan kom hem med ett stort jäkla illustrerat verk om historisk krigsföring i östersjön. Påstod att det också går under kategorin konstverk. Whatever. Nåväl, har funderat på e-böcker men är osäker på om jag borde köpa en kindle för ändamålet (hyfsat billig, används endast för läsning) eller en tablet (dyrare, men mångsidare, fast med dålig akku). Och kan jag ens läsa böcker i e-format? Är det lika kiva som att läsa riktiga böcker?
Under tiden som jag funderar har jag försökt använda bibliotekets tjänster. Bibliotek är ju en fantastisk bra uppfinning. Synd bara att alla andra verkar vilja ha samma böcker som jag vill ha, och sällan hittar man just den boken man just nu skulle ha lust med. I allafalla så satte jag nu in en reservering på Ebba Witt-Brattströms "Århundradets kärlekskrig". Ser mycket framemot den och måste skampligt nog erkänna att jag aldrig har läst något av EWB, förutom artiklar och reportage. Bör åtgärdas.
Under tiden som jag funderar har jag försökt använda bibliotekets tjänster. Bibliotek är ju en fantastisk bra uppfinning. Synd bara att alla andra verkar vilja ha samma böcker som jag vill ha, och sällan hittar man just den boken man just nu skulle ha lust med. I allafalla så satte jag nu in en reservering på Ebba Witt-Brattströms "Århundradets kärlekskrig". Ser mycket framemot den och måste skampligt nog erkänna att jag aldrig har läst något av EWB, förutom artiklar och reportage. Bör åtgärdas.
tisdag 1 mars 2016
Konsekvenserna
Eftersom jag nu har öppnat käft angående mitt förflutna, aka det dåliga förhållandet, så kan jag ju lite fortsätta på samma tema, nämligen hur detta har påverkat mej.
Jag visste under en ganska lång tid att förhållandet skulle ta slut. Jag saknade bara krafter att ta itu med det. De sista månaderna var jag ganska handlingsförlamad. Jag orkade inte tänka på saken, och skulle helst av allt ha velat att han försvann, men utan att jag behövde ta del av saken. Jag var inte kapabel till att fatta beslut eller till att planera en flytt. Därför blev det till sist han som flyttade ut, efter att jag hade vägrat prata med honom i några månader. När han sen väl flyttade var det som om om jag igen kunde andas, och jag kunde börja ta itu med praktiska detaljer som flytt och så vidare. Det gick förvånansvärt snabbt egentligen. Bara någon vecka efter att han hade flyttat kändes hela alltihopa väldigt långt bort i tiden och jag tyckte inte att jag hade så mycket att bearbeta. Det mesta hade jag bearbetat redan under det sista året tyckte jag. Det är säkert delvis sant, men onekligen har jag ju detta påverkat mej på något sätt.
I höstas gick jag på öl med en god vän som jag också har dejtat en kortare period. Berättade det åt min nuvarande pojkvän och kände att jag börja kallsvettas. Jag var jäkligt snabb med att förklara att vi bara är vänner och frågade om det är okej. Om det är okej. Det var helt okej, men det var inte det svar som jag förväntade mej och efteråt frågade jag typ 10 ggr om det faktiskt är okej, du är helt okej med det? Svaret var till min förvåning alltid ja.
De få gånger som det har blivit dålig stämning mellan oss och Mikko har jag fått panik. Först kan jag vara sur. Men sen blir jag rädd. Rädd att han ska bli arg och att det sedan ska bli otäckt. Rädd för att han ska lämna lägenheten, slänga dörren efter sig och gå ut och supa och komma hem sjugånger argare än förr. Har hittills inte hänt, kan jag ju säga. En gång var vi på stugan när jag blev arg på honom och han bestämde sig för att ge mej lite space och lämnade mej ensam. Då var jag övertygad om att det var slut. Vilket jag tyckte var framförallt dålig stil av honom, att göra slut med mej när vi befann oss på en ö. Jag hann fundera länge och väl på hur tusan jag skulle ta mej hem från ön. Jag var helt införstådd med att jag skulle bli tvungen att kalla på sjöbevakningen för att komma bort från ön, för i min värld ingår inte sådan service som att bli hemskjutsad från ö i skärgården när man gör slut. Nope, i min värld blir det gräl när man befinner sig på en strand 10 km från ens boende när man är på semester, varpå mannen helt enkelt tar bilen och lämnar en där. På ett ställe utan taxin, bussar och uber. I min värld går man då hem i gassande sol med obekväma sandaler. 10 km. När jag tänker efter har det till och med hänt mej två gånger. Ena gången gick jag hela vägen hem (10 km). Andra gången kom dåvarande svärfar och hämtade mej när jag hade gått 7 km. Nåja, tillbaka till ön med grälet och den nya pojkvännen. Jag funderade alltså redan på hur jag ska ta mej hem från den förbaskade ön, pga ett pikulitet gräl. Inte ens en gång tänkte jag tanken att Mikko bara ger mej lite space för att jag sur på honom, och efter en kvart kommer han hit med svansen mellan benen och säger förlåt för att han är så dum.
Det där med hobbyn och program är också en knepig bit. Jag har som oftast en hektisk tillvaro. Mera nu än då. Och det var alltid ett problem med exet. Dels gillade han inte att jag var borta mycket, dels förstod han inte varför jag behövde så mycket extra program och hobbyer. Han tyckte att det väl borde "räcka" att vara i ett förhållande och ha ett bra liv, vad mer kan man behöva? Därför märker jag med mej själv att jag är lite ursäktande när jag ska dela min kalender med Mikko och berätta hur många helger som går till kör och dylikt. Aj jo, det enda som mitt ex var nöjd med gällande mina hobbyer var att jag sjöng i damkör och inte i blandad kör. På grund av överdriven svartsjuka. För några veckor sen så hade vi en körövning tillsammans med en manskör. Jag kom hem, berättade att vi hade haft körövning, den här gången tillsammans med en manskör som övar i samma lokaler som vi, och att vi istället för kaffepaus hade haft ölpaus. Mitt ex skulle ha frågat ut mej länge och grundligt för att veta vad som hänt, om jag hade pratat med någon och jag skulle definitivt inte ha kunnat berätta åt honom att "där var min gamla kollega från skolan. Han bjöd på en öl, det var kiva att träffa honom". Nej, jag skulle aldrig ha kunnat berätta det för mitt ex, jag skulle ha varit rädd för reaktionen. Jag skulle ha valt att utelämna den händelsen, varpå han skulle märka att "jag ljuger" och sedan skulle jag ha fått höra hur "det är helt jävla omöjligt att lita på dej, du ljuger ju hela tiden". Nåja, Mikkos reaktion var befriande nog "va, har du fått dricka öl ikväll? Då tänker jag också ta en öl!".
Vissa skulle kanske också förresten påstå att min feministiska livssyn är en konsekvens av det dåliga förhållandet, men jag skulle nog vilja påstå att den livvsynen har jag alltid mer eller mindre haft.
Jag visste under en ganska lång tid att förhållandet skulle ta slut. Jag saknade bara krafter att ta itu med det. De sista månaderna var jag ganska handlingsförlamad. Jag orkade inte tänka på saken, och skulle helst av allt ha velat att han försvann, men utan att jag behövde ta del av saken. Jag var inte kapabel till att fatta beslut eller till att planera en flytt. Därför blev det till sist han som flyttade ut, efter att jag hade vägrat prata med honom i några månader. När han sen väl flyttade var det som om om jag igen kunde andas, och jag kunde börja ta itu med praktiska detaljer som flytt och så vidare. Det gick förvånansvärt snabbt egentligen. Bara någon vecka efter att han hade flyttat kändes hela alltihopa väldigt långt bort i tiden och jag tyckte inte att jag hade så mycket att bearbeta. Det mesta hade jag bearbetat redan under det sista året tyckte jag. Det är säkert delvis sant, men onekligen har jag ju detta påverkat mej på något sätt.
I höstas gick jag på öl med en god vän som jag också har dejtat en kortare period. Berättade det åt min nuvarande pojkvän och kände att jag börja kallsvettas. Jag var jäkligt snabb med att förklara att vi bara är vänner och frågade om det är okej. Om det är okej. Det var helt okej, men det var inte det svar som jag förväntade mej och efteråt frågade jag typ 10 ggr om det faktiskt är okej, du är helt okej med det? Svaret var till min förvåning alltid ja.
De få gånger som det har blivit dålig stämning mellan oss och Mikko har jag fått panik. Först kan jag vara sur. Men sen blir jag rädd. Rädd att han ska bli arg och att det sedan ska bli otäckt. Rädd för att han ska lämna lägenheten, slänga dörren efter sig och gå ut och supa och komma hem sjugånger argare än förr. Har hittills inte hänt, kan jag ju säga. En gång var vi på stugan när jag blev arg på honom och han bestämde sig för att ge mej lite space och lämnade mej ensam. Då var jag övertygad om att det var slut. Vilket jag tyckte var framförallt dålig stil av honom, att göra slut med mej när vi befann oss på en ö. Jag hann fundera länge och väl på hur tusan jag skulle ta mej hem från ön. Jag var helt införstådd med att jag skulle bli tvungen att kalla på sjöbevakningen för att komma bort från ön, för i min värld ingår inte sådan service som att bli hemskjutsad från ö i skärgården när man gör slut. Nope, i min värld blir det gräl när man befinner sig på en strand 10 km från ens boende när man är på semester, varpå mannen helt enkelt tar bilen och lämnar en där. På ett ställe utan taxin, bussar och uber. I min värld går man då hem i gassande sol med obekväma sandaler. 10 km. När jag tänker efter har det till och med hänt mej två gånger. Ena gången gick jag hela vägen hem (10 km). Andra gången kom dåvarande svärfar och hämtade mej när jag hade gått 7 km. Nåja, tillbaka till ön med grälet och den nya pojkvännen. Jag funderade alltså redan på hur jag ska ta mej hem från den förbaskade ön, pga ett pikulitet gräl. Inte ens en gång tänkte jag tanken att Mikko bara ger mej lite space för att jag sur på honom, och efter en kvart kommer han hit med svansen mellan benen och säger förlåt för att han är så dum.
Det där med hobbyn och program är också en knepig bit. Jag har som oftast en hektisk tillvaro. Mera nu än då. Och det var alltid ett problem med exet. Dels gillade han inte att jag var borta mycket, dels förstod han inte varför jag behövde så mycket extra program och hobbyer. Han tyckte att det väl borde "räcka" att vara i ett förhållande och ha ett bra liv, vad mer kan man behöva? Därför märker jag med mej själv att jag är lite ursäktande när jag ska dela min kalender med Mikko och berätta hur många helger som går till kör och dylikt. Aj jo, det enda som mitt ex var nöjd med gällande mina hobbyer var att jag sjöng i damkör och inte i blandad kör. På grund av överdriven svartsjuka. För några veckor sen så hade vi en körövning tillsammans med en manskör. Jag kom hem, berättade att vi hade haft körövning, den här gången tillsammans med en manskör som övar i samma lokaler som vi, och att vi istället för kaffepaus hade haft ölpaus. Mitt ex skulle ha frågat ut mej länge och grundligt för att veta vad som hänt, om jag hade pratat med någon och jag skulle definitivt inte ha kunnat berätta åt honom att "där var min gamla kollega från skolan. Han bjöd på en öl, det var kiva att träffa honom". Nej, jag skulle aldrig ha kunnat berätta det för mitt ex, jag skulle ha varit rädd för reaktionen. Jag skulle ha valt att utelämna den händelsen, varpå han skulle märka att "jag ljuger" och sedan skulle jag ha fått höra hur "det är helt jävla omöjligt att lita på dej, du ljuger ju hela tiden". Nåja, Mikkos reaktion var befriande nog "va, har du fått dricka öl ikväll? Då tänker jag också ta en öl!".
Vissa skulle kanske också förresten påstå att min feministiska livssyn är en konsekvens av det dåliga förhållandet, men jag skulle nog vilja påstå att den livvsynen har jag alltid mer eller mindre haft.
måndag 29 februari 2016
"Närmare 40 än 18"
Närmare 40 är 18. Det är sant. När hände det? Redan för nåt år sedan tydligen. Men det blev mycket tydligt för mej när jag gick på sillis förra veckan. Sillis. Iklädd halare. Med illaluktande, berusade och bakfulla studerande. Jag är officiellt too old for that shit.
Jag kan åtminstone trösta mej själv med att jag är närmare 30 än 40, till skillnad från han som jag bor med.
Jag kan åtminstone trösta mej själv med att jag är närmare 30 än 40, till skillnad från han som jag bor med.
lördag 20 februari 2016
Blogga, annars försvinner du
Jaa, man måste ju blogga regelbundet, annars glömmer ens miljoner läsare bort att man existerar. Eller hur?
Har ingenting desto vettigare att komma med så därför kan jag bara upplysa er om följande:
- har igår ägnat en timme åt att leta efter min katt i lägenhet på 34 kvadrat. Hon har nu listat ut hur man tar sig in under köksskåparna (via draghyllan under ugnen, tydligen).
- har funderat på det där med äktenskap (ja, faktiskt!) och konstaterat att jag vill ordna fest men inte stå framför nån präst
- har googlar frisyrer som jag skulle kunna tänkas klara av att fixa på jobbet fancy årsfest nästa vecka och konstaterat att jag är i pisse
- har funderat på det där med barn och konstaterat att jag snart skulle vara redo att bli pappa, men inte att bli mamma. Är det normalt?
- har just ätit cashewnötter från punnitse ja säästä till värdet av 5 euro. Wasabinötterna är bäst, men de där med honung och röksmak är inte heller så illa.
Så att, laidasta laitaan som man säger på det andra inhemska.
Har ingenting desto vettigare att komma med så därför kan jag bara upplysa er om följande:
- har igår ägnat en timme åt att leta efter min katt i lägenhet på 34 kvadrat. Hon har nu listat ut hur man tar sig in under köksskåparna (via draghyllan under ugnen, tydligen).
- har funderat på det där med äktenskap (ja, faktiskt!) och konstaterat att jag vill ordna fest men inte stå framför nån präst
- har googlar frisyrer som jag skulle kunna tänkas klara av att fixa på jobbet fancy årsfest nästa vecka och konstaterat att jag är i pisse
- har funderat på det där med barn och konstaterat att jag snart skulle vara redo att bli pappa, men inte att bli mamma. Är det normalt?
- har just ätit cashewnötter från punnitse ja säästä till värdet av 5 euro. Wasabinötterna är bäst, men de där med honung och röksmak är inte heller så illa.
Så att, laidasta laitaan som man säger på det andra inhemska.
söndag 7 februari 2016
Womanflu
Någon gång i höstas vill jag minnas att jag tänkte att det skulle vara skönt att vara sjuk nångång så att man skulle få vara hemma och ta det lite lugnt. Jag tar tillbaka det. Att vara hemma tre dagar med flunssa/influensa är helt jäkla vidrigt. 39,2 graders feber är vidrigt. Halsont är vidrigt. Och att missa sista konserten med Exaudio, det är bara sorgligt.
Okej, jag var med i publiken iallafall, och det är ju också lite roligt att få uppleva hela föreställningen från åskådarens synvinkel, men jag ville ju sjunga! Istället satt jag i ett fullsatt Sibbe och såg på och snyftade.
Exaudio hörni. Bästa kören ever.
Jag lekte redan för flera år sedan med tanken om att sjunga in i Exaudio men tänkte att jag a) inte skulle duga och b) fick höra av han som jag bodde med att två körer är åtminstone en för mycket. I quote: kvinnor brukar ju normalt vilja tillbringa mera tid i hemmet. Varför måste du ha så jävla mycket fritidsintressen?
Det var något som jag reagerade väldigt starkt på i Italien. Folk överlag, och speciellt inte kvinnor, har väldigt lite fritidsintressen. Familjen kommer i första hand och för många sydeuropeer framstår vi skandinaver som invidualister, eller om man vill se det från ett annat håll, egoister då vi väljer att ägna så mycket tid och hobbyn. Här borde jag säkert inflika med ett "inte alla italienare" och allt det där.
Nåja, har slutar nu rapporteringen om trädgården och Fredrika, åtminstone för den här gången.
Feminism, Fredrika och Fittdräkter <3
tisdag 2 februari 2016
Trädgården
I helgen hände det. Vi hade premiär med Exaudioprojektet Trädgården. Trädgården är alltså den musikaliska föreställningen om Fredrika Runeberg, och Fredrika var ju som ni alla säkert vet en superkvinna. Märta Tikkanen kom och lyssnade och vi var lyckliga och inte så lite starstruck.
Alla ni som känner mej vet att jag brinner för körmusik och feminism. Tänk att sen få kombinera dessa två. I och för sig tycker jag att all körsång är feministisk. Kvinnor som är kreativa och umgås i grupp. Hur kan det vara annat än feminsitiskt? Vi stöder varandra, har roligt tillsammans och tipsar varandra om jobb och networkar. Men det här projektet har ju då var superfeministiskt. Vi har övat, drömt, fantiserat, sjungit, dansat, druckit kaffe, planerat... För att inte tala om styrelsen som har jobbat så in i helvete med att ro i land detta projekt.
Vad mej beträffar var för mej skriveriet ett oavvisligt behov, en tröst därtill vid bekymmer, en ventil när mitt inre var överfullt med känslor. Jag måste skriva om än dock aldrig någon komme att läsa vad jag skrivit.
Jag måste erkänna att jag under vissa stunder förtvivlade lite. Vilket enormt projekt det var. Och ännu för någon vecka sedan var det kanske inte, eh, speciellt färdigt ännu. Det fanns typ, vissa trådar som ännu skulle knytas samman. Typ 100 stycken sådana. Men hörni allt fixar sig. När man jobbar med sjukt begåvade typer så fixar det sig. Och resultatet blev förstås helt strålande. Och skillnaden mellan i vilket skick helheten var på fredag och lördag... Huhhu. Miracles do happen.
Jag skulle kunna försöka formulera mina tankar på ett vettigt sätt, men jag känner att Charlotte gör det så mycket bättre här. Hon skriver om allt det som vi upplvede, ur en åskådares synvinkel.
Jag har sjungit på ganska många konserter. Det är alltid roligt, och oftast blir jag berörd. Jag har fått tårar i ögonen när vi har sjungit Mozarts reqiuem för att det är så vackert. Jag har sjungit pop med Evivakören under en period när mitt liv var helt skit och känt hur något så enkelt som att få sjunga Lisa Ekdahl med 40 andra kvinnor drog mej upp till ytan igen. Jag kommer ihåg vanvettiga gräl med exet och jag som tisdagkväll flydde grälen och gick till körövningen. Han som skrev bittra meddelanden med anklagelser om att han inte kan förstå hur jag far på körövning när vårt förhållande rasar samman. Och jag som tänkte att det är just det som man ska göra när förhållandet rasar samman. Gå på körövning. Andas. Och sedan gå hem och reda ut problemen. Eller gå hem och säga att nu får det räcka, nu har du behandlat mej som skit i alltför lång tid.
Men med handen på hjärtat, jag har aldrig i mitt liv blivit så djupt berörd förr av ett körprojekt. Den där känslan när tårarna börjar rinna på genrepet. Under sista tredjedelen av konserten. Och de bara rinner och rinner. Och herregud, man kan ju inte sjunga när man gråter. För man kan ju inte andas. Jag fick ut det mesta under genrepet och under konserten grät jag bara pikulite. Men alla känslorna fanns ändå där. Om, om, om. Om jag hade varit med i den här kören år 2010 när min dåvarande sambo för första gången sa åt mej att jag nog klär mej lite slampigt när troskanten syntes när jag böjde mej ner, skulle jag då ha agerat annorlunda? Om jag hade varit här i Finland omgiven av alla dehär fabulösa kvinnorna och feministiska tankarna år 2011, och inte i Italien omgiven av machokultur och sambo med en man som för varje dag som gick blev lite mera bakåtsträvande och lite mera douchebag, skulle jag då ha agerat annorlunda när jag den där första gången fick ta emot en örfil av han den där som sa att han helt enkelt älskade mej så mycket att han var tvungen, för att få mej att förstå att jag måste ändra på min personlighet och bli lite mera diskret, lite mera påklädd och framförallt lite mindre Marina. Eller år 2012, när de få vänner jag hade i Italien enligt honom hade dåligt inflytande på mej eftersom de uppmuntrade mej till förändring och såg att jag led. Och när vi besökte min familj över julen och vi skulle träffa mina vänner som jag inte hade sett på ett år. En timme kan vi gå dit. Men inte mera, det är så jobbigt för mej när jag inte förstår språket, det måste du ju förstå. Jag förstod inte, men jag accepterade.
Visst käftade jag emot ibland. Jag förvandlades aldrig till det viljelösa mähä som han önskade. Därför grälade vi så mycket. Jag argumenterade, jag diskuterade, jag förklarade. Jag visste att jag inte ville leva sådär, men trodde att jag skulle få honom att förstå min tankevärld. Skyllde på en annan kultur, på dåliga omständigheter, stress. Till sist började jag söka medicinska orsaker. Jag var mer och mer övertygad om att han var deprimerad eller hade sköldkörteln i olag eller var bipolär. Allt utom att erkänna att han har en taskig personlighet och att jag är patetisk som försöker ursäkta hans beteende. Med facit i handen: jag utesluter inte i dagens läge att han det sista året var sjuk. Men hans taskiga personlighet, den såg jag med facit i handen tecken på redan i början, men en 21-åring med dåligt självförtroende som har mött sitt livs kärlek är mycket bra på att blunda.
Jag önskar att jag kunde säga att jag redan i ett tidigt skede insåg att den här mannen är dålig för mej. Men nej, det krävdes en flytt till Finland, ett socialt nätverk, ett stabilt jobb och stabil ekonomi, en kör och en fina vänner med vilka jag till sist vågade prata om våra problem. Då först kunde jag säga åt honom att nu vill jag att du försvinner ur mitt liv. Då hade jag varit tyst i tre månader. Jag kom hem efter jobbet och sov och åt och såg på tv. Och lyssnade när dörren skulle öppnas. Var rädd för att befinna mej i mitt eget hem. Det sista han sa åt mej innan han gick var att han lovade att han skulle ändra sig och att om jag bara ger honom en chans till kan vi vara lyckliga tillsammans igen. Han sa att det här var mitt fel, eftersom jag vägrade prata och erkänna att en del av problemet låg i att jag provocerade honom. Jag hade låst in mej på toaletten och låg på duschgolvet och kämpade för att andas. En liten del av mej ville ju hoppas att allt skulle kunna bli bra, för vid sidan om alla hans ruttna egenskaper så fanns ju allt det fina, den där killen som jag blev kär i Italien år 2007 när allt var så himla romantiskt. Jag var livrädd för att han skulle gå, men livrädd för att han skulle stanna.
Jag hade inte tänkt blogga om det här. Jag vill inte bli stämplad som ett offer. Jag är 30-årig samhällsvetare, kvinna och feminist som är sarkastisk, högljudd och alltid har åsikter. Så vill jag bli definierad. Jag har aldrig försökt dölja att jag levde i ett dåligt förhållande. Jag har skämtat om det, på en trygg sarkastisk nivå. "Jamen herreguuuud, mitt ex då, han ville att jag skulle stryka hans dynvar, för det gjorde hans mamma! Det kunde man ju förstå att det förhållandet skulle gå åt helvete". Men det är nog bara en handfull personer som vet hur illa det var, även om en del kanske har gissat.
Jag har tänkt på det här mycket de senaste veckorna men som sagt varit osäker på om jag kan blogga om det här. Det känns också som att det skulle vara förmätet av mej. Jag menar, många kvinnor har haft det värre än mej. De har hamnat på sjukhus och när deras män har hotat med att döda dem har de faktiskt gjort det. Jag känner att jag har haft tur, jag har inga bestående men, jag är lycklig idag och jag har aldrig råkat riktigt illa ut. Men efter den här helgen, med den här konserten känner jag att det är min jävla plikt att öppna käften. Att stå på scenen med Exaudio och sjunga om Fredrika, att sjunga om alla dessa kvinnor som inte får ta plats... Att få träffa Märta Tikkanen och säga att din bok har varit viktig för mej. Jag önskar att jag hade läst den tidigare.
Alla ni som känner mej vet att jag brinner för körmusik och feminism. Tänk att sen få kombinera dessa två. I och för sig tycker jag att all körsång är feministisk. Kvinnor som är kreativa och umgås i grupp. Hur kan det vara annat än feminsitiskt? Vi stöder varandra, har roligt tillsammans och tipsar varandra om jobb och networkar. Men det här projektet har ju då var superfeministiskt. Vi har övat, drömt, fantiserat, sjungit, dansat, druckit kaffe, planerat... För att inte tala om styrelsen som har jobbat så in i helvete med att ro i land detta projekt.
Vad mej beträffar var för mej skriveriet ett oavvisligt behov, en tröst därtill vid bekymmer, en ventil när mitt inre var överfullt med känslor. Jag måste skriva om än dock aldrig någon komme att läsa vad jag skrivit.
Jag måste erkänna att jag under vissa stunder förtvivlade lite. Vilket enormt projekt det var. Och ännu för någon vecka sedan var det kanske inte, eh, speciellt färdigt ännu. Det fanns typ, vissa trådar som ännu skulle knytas samman. Typ 100 stycken sådana. Men hörni allt fixar sig. När man jobbar med sjukt begåvade typer så fixar det sig. Och resultatet blev förstås helt strålande. Och skillnaden mellan i vilket skick helheten var på fredag och lördag... Huhhu. Miracles do happen.
Jag skulle kunna försöka formulera mina tankar på ett vettigt sätt, men jag känner att Charlotte gör det så mycket bättre här. Hon skriver om allt det som vi upplvede, ur en åskådares synvinkel.
Jag har sjungit på ganska många konserter. Det är alltid roligt, och oftast blir jag berörd. Jag har fått tårar i ögonen när vi har sjungit Mozarts reqiuem för att det är så vackert. Jag har sjungit pop med Evivakören under en period när mitt liv var helt skit och känt hur något så enkelt som att få sjunga Lisa Ekdahl med 40 andra kvinnor drog mej upp till ytan igen. Jag kommer ihåg vanvettiga gräl med exet och jag som tisdagkväll flydde grälen och gick till körövningen. Han som skrev bittra meddelanden med anklagelser om att han inte kan förstå hur jag far på körövning när vårt förhållande rasar samman. Och jag som tänkte att det är just det som man ska göra när förhållandet rasar samman. Gå på körövning. Andas. Och sedan gå hem och reda ut problemen. Eller gå hem och säga att nu får det räcka, nu har du behandlat mej som skit i alltför lång tid.
Men med handen på hjärtat, jag har aldrig i mitt liv blivit så djupt berörd förr av ett körprojekt. Den där känslan när tårarna börjar rinna på genrepet. Under sista tredjedelen av konserten. Och de bara rinner och rinner. Och herregud, man kan ju inte sjunga när man gråter. För man kan ju inte andas. Jag fick ut det mesta under genrepet och under konserten grät jag bara pikulite. Men alla känslorna fanns ändå där. Om, om, om. Om jag hade varit med i den här kören år 2010 när min dåvarande sambo för första gången sa åt mej att jag nog klär mej lite slampigt när troskanten syntes när jag böjde mej ner, skulle jag då ha agerat annorlunda? Om jag hade varit här i Finland omgiven av alla dehär fabulösa kvinnorna och feministiska tankarna år 2011, och inte i Italien omgiven av machokultur och sambo med en man som för varje dag som gick blev lite mera bakåtsträvande och lite mera douchebag, skulle jag då ha agerat annorlunda när jag den där första gången fick ta emot en örfil av han den där som sa att han helt enkelt älskade mej så mycket att han var tvungen, för att få mej att förstå att jag måste ändra på min personlighet och bli lite mera diskret, lite mera påklädd och framförallt lite mindre Marina. Eller år 2012, när de få vänner jag hade i Italien enligt honom hade dåligt inflytande på mej eftersom de uppmuntrade mej till förändring och såg att jag led. Och när vi besökte min familj över julen och vi skulle träffa mina vänner som jag inte hade sett på ett år. En timme kan vi gå dit. Men inte mera, det är så jobbigt för mej när jag inte förstår språket, det måste du ju förstå. Jag förstod inte, men jag accepterade.
Visst käftade jag emot ibland. Jag förvandlades aldrig till det viljelösa mähä som han önskade. Därför grälade vi så mycket. Jag argumenterade, jag diskuterade, jag förklarade. Jag visste att jag inte ville leva sådär, men trodde att jag skulle få honom att förstå min tankevärld. Skyllde på en annan kultur, på dåliga omständigheter, stress. Till sist började jag söka medicinska orsaker. Jag var mer och mer övertygad om att han var deprimerad eller hade sköldkörteln i olag eller var bipolär. Allt utom att erkänna att han har en taskig personlighet och att jag är patetisk som försöker ursäkta hans beteende. Med facit i handen: jag utesluter inte i dagens läge att han det sista året var sjuk. Men hans taskiga personlighet, den såg jag med facit i handen tecken på redan i början, men en 21-åring med dåligt självförtroende som har mött sitt livs kärlek är mycket bra på att blunda.
Jag önskar att jag kunde säga att jag redan i ett tidigt skede insåg att den här mannen är dålig för mej. Men nej, det krävdes en flytt till Finland, ett socialt nätverk, ett stabilt jobb och stabil ekonomi, en kör och en fina vänner med vilka jag till sist vågade prata om våra problem. Då först kunde jag säga åt honom att nu vill jag att du försvinner ur mitt liv. Då hade jag varit tyst i tre månader. Jag kom hem efter jobbet och sov och åt och såg på tv. Och lyssnade när dörren skulle öppnas. Var rädd för att befinna mej i mitt eget hem. Det sista han sa åt mej innan han gick var att han lovade att han skulle ändra sig och att om jag bara ger honom en chans till kan vi vara lyckliga tillsammans igen. Han sa att det här var mitt fel, eftersom jag vägrade prata och erkänna att en del av problemet låg i att jag provocerade honom. Jag hade låst in mej på toaletten och låg på duschgolvet och kämpade för att andas. En liten del av mej ville ju hoppas att allt skulle kunna bli bra, för vid sidan om alla hans ruttna egenskaper så fanns ju allt det fina, den där killen som jag blev kär i Italien år 2007 när allt var så himla romantiskt. Jag var livrädd för att han skulle gå, men livrädd för att han skulle stanna.
Jag hade inte tänkt blogga om det här. Jag vill inte bli stämplad som ett offer. Jag är 30-årig samhällsvetare, kvinna och feminist som är sarkastisk, högljudd och alltid har åsikter. Så vill jag bli definierad. Jag har aldrig försökt dölja att jag levde i ett dåligt förhållande. Jag har skämtat om det, på en trygg sarkastisk nivå. "Jamen herreguuuud, mitt ex då, han ville att jag skulle stryka hans dynvar, för det gjorde hans mamma! Det kunde man ju förstå att det förhållandet skulle gå åt helvete". Men det är nog bara en handfull personer som vet hur illa det var, även om en del kanske har gissat.
Jag har tänkt på det här mycket de senaste veckorna men som sagt varit osäker på om jag kan blogga om det här. Det känns också som att det skulle vara förmätet av mej. Jag menar, många kvinnor har haft det värre än mej. De har hamnat på sjukhus och när deras män har hotat med att döda dem har de faktiskt gjort det. Jag känner att jag har haft tur, jag har inga bestående men, jag är lycklig idag och jag har aldrig råkat riktigt illa ut. Men efter den här helgen, med den här konserten känner jag att det är min jävla plikt att öppna käften. Att stå på scenen med Exaudio och sjunga om Fredrika, att sjunga om alla dessa kvinnor som inte får ta plats... Att få träffa Märta Tikkanen och säga att din bok har varit viktig för mej. Jag önskar att jag hade läst den tidigare.
tisdag 26 januari 2016
Aamu-tv
Ny tradition som vi har med sambon: äta frukost i soffan och se på morgontv.
Fördelar:
+ mysigt att dricka kaffe under filten och ta de lugnt
+ få nyheterna direkt man vaknar
+ håller mej ajour om allt som händer i Finland (annars skulle jag heeeelt ha missat att det tydligen går en finsk naturfilm på bio just nu och skulle inte ha haft förstånd att vilt protestera när M föreslog att det skulle vara roligt att gå och se den
Nackdelar:
- tar mej två timmar att komma till jobbet (inklusive fem minuters arbetsresa)
- blir upprörd över alla idiotiska gäster (t.ex. representanerna för rajat kiinni igår)
- ser på nyheterna och blir påmind om krig i syrien och andra jävligheter direkt man vaknar
tisdag 12 januari 2016
Julklappsboken
 |
| Julklappsboken. Kvinnor som kan, och delar med sig av sina kunskaper |
 |
| Bokmärket En gång bodde jag i samma hus som en striptease club. Passande nog fanns det en dansös på klubben som hette Marina. Det tyckte mina vänner var rätt så roligt. |
Trädgården
Lyssna gärna på Magnus och Peppes podcast, veckans samarbetspartner är Exaudio, världens bästa kör med bästa projektet om Fredrika Runeberg, superkvinnan.
Länk här!
onsdag 6 januari 2016
Fireworks
 |
| Torilla tavataan |
 |
| Den vita pricken är pariserljulet i borgbacken. I mina gamla hood hade jag utsikt över en parkering och en supermarket. Kan inte säga att jag klagar över nya utsikten precis. |
tisdag 5 januari 2016
See who deleted you on facebook
Haha, nu har dagen kommit när mina släktingar tycker att jag är irriterande på facebook och raderar mej. Jag är tydligen lite för mycket feminist och lite för mycket antirasist.
Det är då man vet att man är på rätt spår.
Nu ska jag inte gifta mej inom den närmsta tiden, men ponera OM, så är det ju sjukt bra sätt att sålla bland inbjudningarna så att man vet vem som ska få komma och vem som blir hemma.
Det är då man vet att man är på rätt spår.
Nu ska jag inte gifta mej inom den närmsta tiden, men ponera OM, så är det ju sjukt bra sätt att sålla bland inbjudningarna så att man vet vem som ska få komma och vem som blir hemma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)