tisdag 1 mars 2016

Konsekvenserna

Eftersom jag nu har öppnat käft angående mitt förflutna, aka det dåliga förhållandet, så kan jag ju lite fortsätta på samma tema, nämligen hur detta har påverkat mej.

Jag visste under en ganska lång tid att förhållandet skulle ta slut. Jag saknade bara krafter att ta itu med det. De sista månaderna var jag ganska handlingsförlamad. Jag orkade inte tänka på saken, och skulle helst av allt ha velat att han försvann, men utan att jag behövde ta del av saken. Jag var inte kapabel till att fatta beslut eller till att planera en flytt. Därför blev det till sist han som flyttade ut, efter att jag hade vägrat prata med honom i några månader. När han sen väl flyttade var det som om om jag igen kunde andas, och jag kunde börja ta itu med praktiska detaljer som flytt och så vidare. Det gick förvånansvärt snabbt egentligen. Bara någon vecka efter att han hade flyttat kändes hela alltihopa väldigt långt bort i tiden och jag tyckte inte att jag hade så mycket att bearbeta. Det mesta hade jag bearbetat redan under det sista året tyckte jag. Det är säkert delvis sant, men onekligen har jag ju detta påverkat mej på något sätt.

I höstas gick jag på öl med en god vän som jag också har dejtat en kortare period. Berättade det åt min nuvarande pojkvän och kände att jag börja kallsvettas. Jag var jäkligt snabb med att förklara att vi bara är vänner och frågade om det är okej. Om det är okej. Det var helt okej, men det var inte det svar som jag förväntade mej och efteråt frågade jag typ 10 ggr om det faktiskt är okej, du är helt okej med det? Svaret var till min förvåning alltid ja.

De få gånger som det har blivit dålig stämning mellan oss och Mikko har jag fått panik. Först kan jag vara sur. Men sen blir jag rädd. Rädd att han ska bli arg och att det sedan ska bli otäckt. Rädd för att han ska lämna lägenheten, slänga dörren efter sig och gå ut och supa och komma hem sjugånger argare än förr. Har hittills inte hänt, kan jag ju säga. En gång var vi på stugan när jag blev arg på honom och han bestämde sig för att ge mej lite space och lämnade mej ensam. Då var jag övertygad om att det var slut. Vilket jag tyckte var framförallt dålig stil av honom, att göra slut med mej när vi befann oss på en ö. Jag hann fundera länge och väl på hur tusan jag skulle ta mej hem från ön. Jag var helt införstådd med att jag skulle bli tvungen att kalla på sjöbevakningen för att komma bort från ön, för i min värld ingår inte sådan service som att bli hemskjutsad från ö i skärgården när man gör slut. Nope, i min värld blir det gräl när man befinner sig på en strand 10 km från ens boende när man är på semester, varpå mannen helt enkelt tar bilen och lämnar en där. På ett ställe utan taxin, bussar och uber. I min värld går man då hem i gassande sol med obekväma sandaler. 10 km. När jag tänker efter har det till och med hänt mej två gånger. Ena gången gick jag hela vägen hem (10 km). Andra gången kom dåvarande svärfar och hämtade mej när jag hade gått 7 km. Nåja, tillbaka till ön med grälet och den nya pojkvännen. Jag funderade alltså redan på hur jag ska ta mej hem från den förbaskade ön, pga ett pikulitet gräl. Inte ens en gång tänkte jag tanken att Mikko bara ger mej lite space för att jag sur på honom, och efter en kvart kommer han hit med svansen mellan benen och säger förlåt för att han är så dum.

Det där med hobbyn och program är också en knepig bit. Jag har som oftast en hektisk tillvaro. Mera nu än då. Och det var alltid ett problem med exet. Dels gillade han inte att jag var borta mycket, dels förstod han inte varför jag behövde så mycket extra program och hobbyer. Han tyckte att det väl borde "räcka" att vara i ett förhållande och ha ett bra liv, vad mer kan man behöva? Därför märker jag med mej själv att jag är lite ursäktande när jag ska dela min kalender med Mikko och berätta hur många helger som går till kör och dylikt. Aj jo, det enda som mitt ex var nöjd med gällande mina hobbyer var att jag sjöng i damkör och inte i blandad kör. På grund av överdriven svartsjuka. För några veckor sen så hade vi en körövning tillsammans med en manskör. Jag kom hem, berättade att vi hade haft körövning, den här gången tillsammans med en manskör som övar i samma lokaler som vi, och att vi istället för kaffepaus hade haft ölpaus. Mitt ex skulle ha frågat ut mej länge och grundligt för att veta vad som hänt, om jag hade pratat med någon och jag skulle definitivt inte ha kunnat berätta åt honom att "där var min gamla kollega från skolan. Han bjöd på en öl, det var kiva att träffa honom". Nej, jag skulle aldrig ha kunnat berätta det för mitt ex, jag skulle ha varit rädd för reaktionen. Jag skulle ha valt att utelämna den händelsen, varpå han skulle märka att "jag ljuger" och sedan skulle jag ha fått höra hur "det är helt jävla omöjligt att lita på dej, du ljuger ju hela tiden". Nåja, Mikkos reaktion var befriande nog "va, har du fått dricka öl ikväll? Då tänker jag också ta en öl!".

Vissa skulle kanske också förresten påstå att min feministiska livssyn är en konsekvens av det dåliga förhållandet, men jag skulle nog vilja påstå att den livvsynen har jag alltid mer eller mindre haft.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar