Modebloggen

Jag brukar inte blogga om kläder speciellt ofta, kanske främst för att jag inte har så snygga kläder, MEEEN, nu måste jag bara meddela omvärlden att jag har ett par nya byxor och de är både apsnygga och helt sjukt sköna.

De här byxorna är från Massimo Dutti och är gjorda av 99% ylle och helt supermjuka. De är skönare än mina verkkarin som jag använder hemma,  men så snygga att de mer än väl duger på vilket office som helst. Enda problemet är att jag inte tycker att jag har speciellt många skor som passar med dem (lite utmanande längd kanske) men det problemet kan man ju lösa med att köpa nya skor. Jag funderde också på om byxor modell kortare i ylle fungerar i finländskt klimat, men what the heck. Just nu använder jag dem med stövletter, och när våren kommer kan man säker ha dem med ballerinor eller liknande. Sjukt nöjd med mitt inköp. <3 Massimo Dutti (som förresten nu för tiden har en webbshop som funkar också i Finland!).

Århundradets kärlekskrig

De senaste veckorna har jag gått och funderat på det här med e-böcker. Jag läser tidvis hyfsat mycket, men har försökt börja begränsa hur mycket böcker jag köper. Vi bor på 34 kvadrat och har inte riktigt plats för mera böcker. OM jag inte förstås skulle slänga ut hälften av Mikkos böcker, det är ju också ett alternativ. Behöver vi faktiskt flera hyllmeter med böcker om krigshistoria, sjöfart och redovisning? Jag tror inte det, men han verkar vara av avvikande åsikt då han här för någon vecka sedan kom hem med ett stort jäkla illustrerat verk om historisk krigsföring i östersjön. Påstod att det också går under kategorin konstverk. Whatever. Nåväl, har funderat på e-böcker men är osäker på om jag borde köpa en kindle för ändamålet (hyfsat billig, används endast för läsning) eller en tablet (dyrare, men mångsidare, fast med dålig akku). Och kan jag ens läsa böcker i e-format? Är det lika kiva som att läsa riktiga böcker?

Under tiden som jag funderar har jag försökt använda bibliotekets tjänster. Bibliotek är ju en fantastisk bra uppfinning. Synd bara att alla andra verkar vilja ha samma böcker som jag vill ha, och sällan hittar man just den boken man just nu skulle ha lust med. I allafalla så satte jag nu in en reservering på Ebba Witt-Brattströms "Århundradets kärlekskrig". Ser mycket framemot den och måste skampligt nog erkänna att jag aldrig har läst något av EWB, förutom artiklar och reportage. Bör åtgärdas.

Konsekvenserna

Eftersom jag nu har öppnat käft angående mitt förflutna, aka det dåliga förhållandet, så kan jag ju lite fortsätta på samma tema, nämligen hur detta har påverkat mej.

Jag visste under en ganska lång tid att förhållandet skulle ta slut. Jag saknade bara krafter att ta itu med det. De sista månaderna var jag ganska handlingsförlamad. Jag orkade inte tänka på saken, och skulle helst av allt ha velat att han försvann, men utan att jag behövde ta del av saken. Jag var inte kapabel till att fatta beslut eller till att planera en flytt. Därför blev det till sist han som flyttade ut, efter att jag hade vägrat prata med honom i några månader. När han sen väl flyttade var det som om om jag igen kunde andas, och jag kunde börja ta itu med praktiska detaljer som flytt och så vidare. Det gick förvånansvärt snabbt egentligen. Bara någon vecka efter att han hade flyttat kändes hela alltihopa väldigt långt bort i tiden och jag tyckte inte att jag hade så mycket att bearbeta. Det mesta hade jag bearbetat redan under det sista året tyckte jag. Det är säkert delvis sant, men onekligen har jag ju detta påverkat mej på något sätt.

I höstas gick jag på öl med en god vän som jag också har dejtat en kortare period. Berättade det åt min nuvarande pojkvän och kände att jag börja kallsvettas. Jag var jäkligt snabb med att förklara att vi bara är vänner och frågade om det är okej. Om det är okej. Det var helt okej, men det var inte det svar som jag förväntade mej och efteråt frågade jag typ 10 ggr om det faktiskt är okej, du är helt okej med det? Svaret var till min förvåning alltid ja.

De få gånger som det har blivit dålig stämning mellan oss och Mikko har jag fått panik. Först kan jag vara sur. Men sen blir jag rädd. Rädd att han ska bli arg och att det sedan ska bli otäckt. Rädd för att han ska lämna lägenheten, slänga dörren efter sig och gå ut och supa och komma hem sjugånger argare än förr. Har hittills inte hänt, kan jag ju säga. En gång var vi på stugan när jag blev arg på honom och han bestämde sig för att ge mej lite space och lämnade mej ensam. Då var jag övertygad om att det var slut. Vilket jag tyckte var framförallt dålig stil av honom, att göra slut med mej när vi befann oss på en ö. Jag hann fundera länge och väl på hur tusan jag skulle ta mej hem från ön. Jag var helt införstådd med att jag skulle bli tvungen att kalla på sjöbevakningen för att komma bort från ön, för i min värld ingår inte sådan service som att bli hemskjutsad från ö i skärgården när man gör slut. Nope, i min värld blir det gräl när man befinner sig på en strand 10 km från ens boende när man är på semester, varpå mannen helt enkelt tar bilen och lämnar en där. På ett ställe utan taxin, bussar och uber. I min värld går man då hem i gassande sol med obekväma sandaler. 10 km. När jag tänker efter har det till och med hänt mej två gånger. Ena gången gick jag hela vägen hem (10 km). Andra gången kom dåvarande svärfar och hämtade mej när jag hade gått 7 km. Nåja, tillbaka till ön med grälet och den nya pojkvännen. Jag funderade alltså redan på hur jag ska ta mej hem från den förbaskade ön, pga ett pikulitet gräl. Inte ens en gång tänkte jag tanken att Mikko bara ger mej lite space för att jag sur på honom, och efter en kvart kommer han hit med svansen mellan benen och säger förlåt för att han är så dum.

Det där med hobbyn och program är också en knepig bit. Jag har som oftast en hektisk tillvaro. Mera nu än då. Och det var alltid ett problem med exet. Dels gillade han inte att jag var borta mycket, dels förstod han inte varför jag behövde så mycket extra program och hobbyer. Han tyckte att det väl borde "räcka" att vara i ett förhållande och ha ett bra liv, vad mer kan man behöva? Därför märker jag med mej själv att jag är lite ursäktande när jag ska dela min kalender med Mikko och berätta hur många helger som går till kör och dylikt. Aj jo, det enda som mitt ex var nöjd med gällande mina hobbyer var att jag sjöng i damkör och inte i blandad kör. På grund av överdriven svartsjuka. För några veckor sen så hade vi en körövning tillsammans med en manskör. Jag kom hem, berättade att vi hade haft körövning, den här gången tillsammans med en manskör som övar i samma lokaler som vi, och att vi istället för kaffepaus hade haft ölpaus. Mitt ex skulle ha frågat ut mej länge och grundligt för att veta vad som hänt, om jag hade pratat med någon och jag skulle definitivt inte ha kunnat berätta åt honom att "där var min gamla kollega från skolan. Han bjöd på en öl, det var kiva att träffa honom". Nej, jag skulle aldrig ha kunnat berätta det för mitt ex, jag skulle ha varit rädd för reaktionen. Jag skulle ha valt att utelämna den händelsen, varpå han skulle märka att "jag ljuger" och sedan skulle jag ha fått höra hur "det är helt jävla omöjligt att lita på dej, du ljuger ju hela tiden". Nåja, Mikkos reaktion var befriande nog "va, har du fått dricka öl ikväll? Då tänker jag också ta en öl!".

Vissa skulle kanske också förresten påstå att min feministiska livssyn är en konsekvens av det dåliga förhållandet, men jag skulle nog vilja påstå att den livvsynen har jag alltid mer eller mindre haft.

"Närmare 40 än 18"

Närmare 40 är 18. Det är sant. När hände det? Redan för nåt år sedan tydligen. Men det blev mycket tydligt för mej när jag gick på sillis förra veckan. Sillis. Iklädd halare. Med illaluktande, berusade och bakfulla studerande. Jag är officiellt too old for that shit.

Jag kan åtminstone trösta mej själv med att jag är närmare 30 än 40, till skillnad från han som jag bor med.

Blogga, annars försvinner du

Jaa, man måste ju blogga regelbundet, annars glömmer ens miljoner läsare bort att man existerar. Eller hur?

Har ingenting desto vettigare att komma med så därför kan jag bara upplysa er om följande:

- har igår ägnat en timme åt att leta efter min katt i lägenhet på 34 kvadrat. Hon har nu listat ut hur man tar sig in under köksskåparna (via draghyllan under ugnen, tydligen).
- har funderat på det där med äktenskap (ja, faktiskt!) och konstaterat att jag vill ordna fest men inte stå framför nån präst
- har googlar frisyrer som jag skulle kunna tänkas klara av att fixa på jobbet fancy årsfest nästa vecka och konstaterat att jag är i pisse
- har funderat på det där med barn och konstaterat att jag snart skulle vara redo att bli pappa, men inte att bli mamma. Är det normalt?
- har just ätit cashewnötter från punnitse ja säästä till värdet av 5 euro. Wasabinötterna är bäst, men de där med honung och röksmak är inte heller så illa.

Så att, laidasta laitaan som man säger på det andra inhemska.

Womanflu

Någon gång i höstas vill jag minnas att jag tänkte att det skulle vara skönt att vara sjuk nångång så att man skulle få vara hemma och ta det lite lugnt. Jag tar tillbaka det. Att vara hemma tre dagar med flunssa/influensa är helt jäkla vidrigt. 39,2 graders feber är vidrigt. Halsont är vidrigt. Och att missa sista konserten med  Exaudio, det är bara sorgligt.

Okej, jag var med i publiken iallafall, och det är ju också lite roligt att få uppleva hela föreställningen från åskådarens synvinkel, men jag ville ju sjunga! Istället satt jag i ett fullsatt Sibbe och såg på och snyftade.

Exaudio hörni. Bästa kören ever.

Jag lekte redan för flera år sedan med tanken om att sjunga in i Exaudio men tänkte att jag a) inte skulle duga och b) fick höra av han som jag bodde med att två körer är åtminstone en för mycket. I quote: kvinnor brukar ju normalt vilja tillbringa mera tid i hemmet. Varför måste du ha så jävla mycket fritidsintressen?

Det var något som jag reagerade väldigt starkt på i Italien. Folk överlag, och speciellt inte kvinnor, har väldigt lite fritidsintressen. Familjen kommer i första hand och för många sydeuropeer framstår vi skandinaver som invidualister, eller om man vill se det från ett annat håll, egoister då vi väljer att ägna så mycket tid och hobbyn. Här borde jag säkert inflika med ett "inte alla italienare" och allt det där. 

Nåja, har slutar nu rapporteringen om trädgården och Fredrika, åtminstone för den här gången.

Feminism, Fredrika och Fittdräkter <3

Trädgården

I helgen hände det. Vi hade premiär med Exaudioprojektet Trädgården. Trädgården är alltså den musikaliska föreställningen om Fredrika Runeberg, och Fredrika var ju som ni alla säkert vet en superkvinna. Märta Tikkanen kom och lyssnade och vi var lyckliga och inte så lite starstruck.

Alla ni som känner mej vet att jag brinner för körmusik och feminism. Tänk att sen få kombinera dessa två. I och för sig tycker jag att all körsång är feministisk. Kvinnor som är kreativa och umgås i grupp. Hur kan det vara annat än feminsitiskt? Vi stöder varandra, har roligt tillsammans och tipsar varandra om jobb och networkar. Men det här projektet har ju då var superfeministiskt. Vi har övat, drömt, fantiserat, sjungit, dansat, druckit kaffe, planerat... För att inte tala om styrelsen som har jobbat så in i helvete med att ro i land detta projekt.

Vad mej beträffar var för mej skriveriet ett oavvisligt behov, en tröst därtill vid bekymmer, en ventil när mitt inre var överfullt med känslor. Jag måste skriva om än dock aldrig någon komme att läsa vad jag skrivit.

Jag måste erkänna att jag under vissa stunder förtvivlade lite. Vilket enormt projekt det var. Och ännu för någon vecka sedan var det kanske inte, eh, speciellt färdigt ännu. Det fanns typ, vissa trådar som ännu skulle knytas samman. Typ 100 stycken sådana. Men hörni allt fixar sig. När man jobbar med sjukt begåvade typer så fixar det sig. Och resultatet blev förstås helt strålande. Och skillnaden mellan i vilket skick helheten var på fredag och lördag... Huhhu. Miracles do happen.

Jag skulle kunna försöka formulera mina tankar på ett vettigt sätt, men jag känner att Charlotte gör det så mycket bättre här.  Hon skriver om allt det som vi upplvede, ur en åskådares synvinkel.


Jag har sjungit på ganska många konserter. Det är alltid roligt, och oftast blir jag berörd. Jag har fått tårar i ögonen när vi har sjungit Mozarts reqiuem för att det är så vackert. Jag har sjungit pop med Evivakören under en period när mitt liv var helt skit och känt hur något så enkelt som att få sjunga Lisa Ekdahl med 40 andra kvinnor drog mej upp till ytan igen. Jag kommer ihåg vanvettiga gräl med exet och jag som tisdagkväll flydde grälen och gick till körövningen. Han som skrev bittra meddelanden med anklagelser om att han inte kan förstå hur jag far på körövning när vårt förhållande rasar samman. Och jag som tänkte att det är just det som man ska göra när förhållandet rasar samman. Gå på körövning. Andas. Och sedan gå hem och reda ut problemen. Eller gå hem och säga att nu får det räcka, nu har du behandlat mej som skit i alltför lång tid.


Men med handen på hjärtat, jag har aldrig i mitt liv blivit så djupt berörd förr av ett körprojekt. Den där känslan när tårarna börjar rinna på genrepet. Under sista tredjedelen av konserten. Och de bara rinner och rinner. Och herregud, man kan ju inte sjunga när man gråter. För man kan ju inte andas. Jag fick ut det mesta under genrepet och under konserten grät jag bara pikulite. Men alla känslorna fanns ändå där. Om, om, om. Om jag hade varit med i den här kören år 2010 när min dåvarande sambo för första gången sa åt mej att jag nog klär mej lite slampigt när troskanten syntes när jag böjde mej ner, skulle jag då ha agerat annorlunda? Om jag hade varit här i Finland omgiven av alla dehär fabulösa kvinnorna och feministiska tankarna år 2011, och inte i Italien omgiven av machokultur och sambo med en man som för varje dag som gick blev lite mera bakåtsträvande och lite mera douchebag, skulle jag då ha agerat annorlunda när jag den där första gången fick ta emot en örfil av han den där som sa att han helt enkelt älskade mej så mycket att han var tvungen, för att få mej att förstå att jag måste ändra på min personlighet och bli lite mera diskret, lite mera påklädd och framförallt lite mindre Marina.  Eller år 2012, när de få vänner jag hade i Italien enligt honom hade dåligt inflytande på mej eftersom de uppmuntrade mej till förändring och såg att jag led. Och när vi besökte min familj över julen och vi skulle träffa mina vänner som jag inte hade sett på ett år. En timme kan vi gå dit. Men inte mera, det är så jobbigt för mej när jag inte förstår språket, det måste du ju förstå. Jag förstod inte, men jag accepterade.

Visst käftade jag emot ibland. Jag förvandlades aldrig till det viljelösa mähä som han önskade. Därför grälade vi så mycket. Jag argumenterade, jag diskuterade, jag förklarade. Jag visste att jag inte ville leva sådär, men trodde att jag skulle få honom att förstå min tankevärld. Skyllde på en annan kultur, på dåliga omständigheter, stress. Till sist började jag söka medicinska orsaker. Jag var mer och mer övertygad om att han var deprimerad eller hade sköldkörteln i olag eller var bipolär. Allt utom att erkänna att han har en taskig personlighet och att jag är patetisk som försöker ursäkta hans beteende.  Med facit i handen: jag utesluter inte i dagens läge att han det sista året var sjuk. Men hans taskiga personlighet, den såg jag med facit i handen tecken på redan i början, men en 21-åring med dåligt självförtroende som har mött sitt livs kärlek är mycket bra på att blunda.

Jag önskar att jag kunde säga att jag redan i ett tidigt skede insåg att den här mannen är dålig för mej. Men nej, det krävdes en flytt till Finland, ett socialt nätverk, ett stabilt jobb och stabil ekonomi, en kör och en fina vänner med vilka jag till sist vågade prata om våra problem. Då först kunde jag säga åt honom att nu vill jag att du försvinner ur mitt liv. Då hade jag varit tyst i tre månader. Jag kom hem efter jobbet och sov och åt och såg på tv. Och lyssnade när dörren skulle öppnas. Var rädd för att befinna mej i mitt eget hem. Det sista han sa åt mej innan han gick var att han lovade att han skulle ändra sig och att om jag bara ger honom en chans till kan vi vara lyckliga tillsammans igen. Han sa att det här var mitt fel, eftersom jag vägrade prata och erkänna att en del av problemet låg i att jag provocerade honom. Jag hade låst in mej på toaletten och låg på duschgolvet och kämpade för att andas. En liten del av mej ville ju hoppas att allt skulle kunna bli bra, för vid sidan om alla hans ruttna egenskaper så fanns ju allt det fina, den där killen som jag blev kär i Italien år 2007 när allt var så himla romantiskt. Jag var livrädd för att han skulle gå, men livrädd för att han skulle stanna.

Jag hade inte tänkt blogga om det här. Jag vill inte bli stämplad som ett offer. Jag är 30-årig samhällsvetare, kvinna och feminist som är sarkastisk, högljudd och alltid har åsikter. Så vill jag bli definierad. Jag har aldrig försökt dölja att jag levde i ett dåligt förhållande. Jag har skämtat om det, på en trygg sarkastisk nivå. "Jamen herreguuuud, mitt ex då, han ville att jag skulle stryka hans dynvar, för det gjorde hans mamma! Det kunde man ju förstå att det förhållandet skulle gå åt helvete". Men det är nog bara en handfull personer som vet hur illa det var, även om en del kanske har gissat.

Jag har tänkt på det här mycket de senaste veckorna men som sagt varit osäker på om jag kan blogga om det här. Det känns också som att det skulle vara förmätet av mej. Jag menar, många kvinnor har haft det värre än mej. De har hamnat på sjukhus och när deras män har hotat med att döda dem har de faktiskt gjort det. Jag känner att jag har haft tur, jag har inga bestående men, jag är lycklig idag och jag har aldrig råkat riktigt illa ut. Men efter den här helgen, med den här konserten känner jag att det är min jävla plikt att öppna käften. Att stå på scenen med Exaudio och sjunga om Fredrika, att sjunga om alla dessa kvinnor som inte får ta plats... Att få träffa Märta Tikkanen och säga att din bok har varit viktig för mej. Jag önskar att jag hade läst den tidigare.