Didnt's see that coming part 3

30 november. Sista dagen i november.

Dagen när jag, tydligen, ska säga upp min lägenhet för att jag, enligt plan, i januari inte längre ska behöva betala hyra för en lägenhet som jag inte längre använder mera. Det slutgiltiga beslutet togs i god tid i morse. Med lite oro från min sida att om mannen ändrar sig så är jag hemlös. Med lite oro för hur mina saker ska rymas in i en etta (där planen är att vi ska bo i ett halvår). Med lite oro för om han faktiskt vill bo tillsammans eller om han bara tycker att det skulle vara praktiskt (sanna mina ord,uttrycksfullhet hör inte till den finska mannens natur).

To do under november december: sälja bort en del av mina möbler. Hitta billigt lager. Packa mina saker som jag inte behöver det närmaste halvåret. Tömma min lägenhet.

Oh dear.

Till det positiva: Äta frukost tillsammans alla dagar. Inte behöva fundera "hos dej eller hos mej". Eller "aj, du har ingen frukost hemma. Äsch, hos mej skulle det ha funnits.". Inga tidtabeller som kör ihop sig som leder till att ingen av oss hinner åka hem till den andra. Fem minuters promenad till jobbet istället för kuskande i buss.

En kompis påminde mej om mitt sinnestillstånd i november ifjol. Jag var deppad, orolig för framtiden, frustrerad över min situation både privat och med jobb. Ett år senare: Nytt jobb, flyttar in i bostad i centrum och framförallt en fin man i mitt liv. Och framtidsplaner, surfande på oikotie och funderingar vart vi ska flytta till sommaren.

Inte illa alls.