onsdag 20 maj 2015

Det pratas mycket om religion i Österbotten just nu, med anledning av den här artikeln (kräver tyvärr inloggning). Det är helt fantastiskt att det äntligen pratas om dehär sakerna, att folk får anledning att reflektera och bearbeta.

Jag var tidvis hyfsat engagerad i församlingen, främst för att, tja, det fanns inte så mycket annat att göra. På essegården samlades de kedjerökande mopedkillarna och på "stugo" församlingsgänget. Församlingstyperna verkade tidvis vara ett trevligare gäng. Och där fanns ju bevisligen flera bra typer, bland annat Kaj Korkea-Aho som har skrivit om sina upplevelser på facebook. Jag har absolut inte upplevt samma saker som Kaj, men har ändå sett spår av det.

Det var hjälpledaren som talade i tungor, det var en massa gråtande på lägret (kände mej himla okänslig som aldrig grät. Fastän jag annars är en person gråter mycket och ofta), det var predikanten som fick hålla lektioner på lägret om sexualitet (abort is a big no-no och man ska inte ha sex före äktenskapet, av respekt för sin blivande partner och homosexualitet är en synd) Men det som jag mest minns är ungdomsledaren som ett år efter att jag hade blivit konfirmerad träffade mej på stan. Jag var lätt lullig (ej berusad) och vid 16 års ålder fick jag höra att jag hamnar i helvetet. Jag som bara skulle säga hej och ta en kaffekopp. Jag kan inte säga att jag blev speciellt traumatiserad, jag är rätt så hård, men ändå. Hur kan en vuxen människa säga åt en 16-åring att du hamnar i helvetet? Vad rör sig i en sådan människas hjärna? Många många år senare berättade jag om den här episoden åt mina föräldrar när vi diskuterade religionsfrågor och de blev upprörda över att jag ingenting berättade, för de hade definitivt reagerat och kontaktat ungdomsledaren i fråga. Men när man är i den åldern tänker man inte på att vänta, är det här okej? Borde jag berätta det här åt någon vuxen? Jag tänkte nog mest: Okej. Det här var ju fräckt av honom. Nu ska jag dricka en till päroncider. Men nu när jag tänker efter så inser jag att jag i vuxen ålder har berättat den här storyn många gånger. Så något intryck har det ju besvisligen gjort på mej iallafall.

 Idag ser jag hur många av dedär som var aktiva i församlingen och som var de som lärde ut trosfrågor åt oss debatterar på facebook och i bloggar om homosexualitet och religion i skolan. Och jag tänker att det säkert fanns så många fler övertramp som jag inte var fiffig nog att identifiera i den åldern.

Nå, vad är då mina bästa minnen från församlingstiden? Ovannämna Kaj som under sena kvällar diskuterade religion, spännande episoder i bibeln och skräcklitteratur (han väckte mitt intresse för Stephen King)  med oss. Jag har inga positiva minnen av andra hjälpledare och personal. Jo, en annan person. Kyrkoherden. Jag gjorde ett specialarbete om förintelsen i historia under samma period jag gick i rippi och stötte på något som var ny information för mej, nämligen att Luther hatade judar och delvis inspirerade Hitler. Jag blev chockad och frågade sådär lagom provocerande på en av våra rippilektioner varför kyrkan inte berättar det här när det pratas om Luther. Och kyrkoherden svarade ärligt och rakryggat att jo, vi har mörka sidor i vår religion också. jag minns inte exakt vad han sa, så jag ska undvika att sätta ord i hans mun men minns att jag blev glad över svaret.

Det är förövrigt först när jag har diskuterat med vänner från södra finland som jag till fullo har förstått hur extrem situationen var (är?) i vissa österbottniska församlingar.

Karin har bloggat här om sina upplevelser i grannförsamlingen.




3 kommentarer:

  1. Det är just det här dömandet som gör mig mest förbannad. Hur kan någon som anser sig vara kristen ta sig rätten att döma någon annan människa till helvetet? Det om något är enligt bibeln något som bara Gud kan göra. När jag råkade utför det som yngre tyckte jag mest att folk vara dumma i huvudet och jag brukade skratta bort det, i dag tycker jag att det är helt - åt helvete - av någon att ta sig den rätten. Och att som vuxen säga så till en tonåring!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, man skulle ju nog reagera på ett helt annat sätt om någon skulle bemöta en på det sättet idag. Men som tonåring har man ju inte verktyg för att på ett fiffigt sätt bemöta ett sånt påstående. Förutom att dricka en päroncider då ;)

      Radera
    2. Hehe, jag tycker din tonårsreaktion egentligen var ganska så fantastiskt in-your-face. :D

      Radera