Det var inte jag den här gången

jag har som bekant en stor käft. ibland säger jag opassande saker, som bara ploppar ut ur min mun. Ibland går det helt bra och folk skrattar. Ibland blir det bara pinsamt.

Idag blev jag löjligt glad (skadeglad) över att det var någon annan, och inte jag, som idkade mundiarré vid kaffebordet. Att beklaga sig över svettiga träningskläder, som luktar illa, speciellt mäns träningskläder som luktar testosteronsvett och penis, är säkert helt okej kaffebordsdiskussion i ett lärarrum (speciellt en fredag, då nivån är lägre än normalt). Men kanske inte helt kosher när det sitter en präst med vid bordet. En präst som personen helt tydligt inte hade observerat.

Men som sagt, det var inte jag denhär gången. 

Oh the joy.