Ähtävällä

Ponera att man nuförtiden tillbringar väldigt mycket tid med en finskspråkig person. Ponera att man själv är svenskspråkig och på något sätt har haft en blockering vad gäller det finska språket. Trots att jag annars är språkbegåvad (lärde mej flytande italienska på ett år) så har det varit totalt jävla omöjligt att lära mej finska. Lägg till det faktum att man som finlandssvensk och bosatt i Nyland förväntas kunna näst intill perfekt finska, för det kan ju alla. När jag tidigare i år började hålla ögonen uppe på det lokala dejtingtillhållet baren (nätet) så valde jag aktivt att bara kika på finskspråkiga snubbar, för nu hade jag mitt livs chans att lära mej finska på det enda vettiga sättet, genom total assimilering. Min finska är idag, 10 månader senare, mycket mycket bättre men jag gör fortfarande horribla grammatiska misstag, vilket får mej att fundera om jag borde sätta mej ned med några grammatikböcker och get back to the basics, eller bara ha tålamod och inse att finska är ett svårare språk än italienska. Men gissa om det är irriterande att jag efter ett år i förhållande med en italienare talade en närmast felfri italienska medan jag fortfarande gör objektfel för att inte tala om att jag använder verbformer och ändelsen klumpigt när jag pratar med min finne efter lika lång tid.

Jag ber alltid M att korrigera mej, inte varende misstag men de mest uppenbara. Funkar bra. Förutom när jag är irriterad och han väljer att korrigera mej just då bara för att få mej ännu mera irriterad. Och på det viset få mej att skratta, för när min grammatik korrigeras kommer jag av mej.

Men förstå tillfredsställelsen när man under 10 månader har blivit rättad vad gäller det finska språket och man plötligt hör honom säga "kun oltiin ähtävässä" och man får tillfälle att med triumf och inte lite självbelåtenhet påpeka att det JU heter ähtävällä.

Om det någonting som man har lärt sig i grundskolan är det att det heter Ähtävällä och Pännäisissä, i Esse och i Bennäs.


Triumf!

Jag börjar se ljuset

Det här med flytt, det är nog helt überjävligt. Hade inte flyttat på 1.5 år och hade glömt hur fruktansvärt det är. Nu trodde jag att det skulle gå snabbt, för jag hade ju redan fört över en stor del av mina tillgångar till Ms lägenhet. Fast med måtta. Vi ska bo på 33 kvadrat de närmaste 6 månaderna, så alla kläder och saker får inte följa med, en del måste magasineras i väntan på nästa flytt till sommaren. Då vi antagligen kommer att flytta till en lägenhet som är e-n-o-r-m. Minst 44 kvadrat. Man måste bara älska bostadsmarknaden i centrala Helsingfors där två personer med stabila medelinkomster samt besparingar inte har råd med mer än 44 kvadrat i centrum. Eller kanske 54 om man känner för att sätta på spenderbyxorna och ta ett riktigt redigt lån. Nåja, jag tänker att det är ett ypperligt tillfälle att börja downgradea. Från om och med nu köper jag bara saker som jag behöver, och saker som håller i 30 år. Inget ikeaskräp kommer mera in i mitt hem. Jag blev också chockerad över att mitt badrum innehåller en hel stor låda med hygienprodukter, smycken samt hårprodukter. Jag som har en ytterst enkel morgonprocedur och dessutom varierar mellan i princip två olika uppsättningar smycken.

Nåja, det tog sin lilla tid att tömma lägenheten fastän 90% av stuffet redan var packat för magasinering. Nu har jag ännu några kassar kvar som ska till kierrätyskeskus, samt en del löst stuff i lägenheten och den lilla, lilla detaljen kvar att städa den. Tänker mej att jag ambitiöst nog ska fixa det i eftermiddag, för att om möjligt inte behöva skura ugnen på nyårsafton. Skulle förresten vara intressant att veta hur många timmar den här flytten har tagit allt som allt (och då snackar vi alltså att tömma en freaking etta på 39 kvadrat!).

Flytten igår tog ganska exakt 12 timmar om man räknar med hämtning av paku och några varv till magasinet och kierrätyskeskus. När jag kom hem åt jag en upptinad kantarellrisotto från i höstas, drack ett glas vin och åt några chokladbitar, varpå jag som likt en medvetslös sov några timmar på soffa innan M väckte mej och hänsynslöst tvingade mej till förflyttning till sängen.

Nu ska jag inte flytta igen på evigheter. Eller förresten, om ett halvår igen. Så var det ju jo. Crap.

Julstress

Jag kommer ihåg att jag ifjol handlade julklappar på stocka några dagar före jul. Jag var trött och stressad och förbannade mej själv för att jag inte hade skött om det tidigare. Jag lovade mej själv att nästa år ska jag sköta mej, jag ska handla julklappar redan i oktober så att jag i november och december kan sitta hemma och dricka glögg med tända ljus.

HA!

1. Oktober var den stressigaste månaden ever. Julklappshandlande fann inte på agendan.
2. November fortsatte i samma stil. Nytt jobb och allt det där. Plus att jag är körsångare. November tenderar att vara busy för körsångare med konserter coming up.
3. Nu är det december. I princip har jag lite tid att handla, med den lilla detaljen att jag borde organisera en flytt. Lägenheten ska vara tömd om typ en månad två veckor. No panic.

Så att eh, misstänker att det kommer att bli samma sak som vanligt. Stress och ogenomtänkta klappar. Same procedure as every year.

Och får jag bara påpeka att jag inte har sagt ett ord på 24 timmar! #stämbandsinflammation

Morgonmöte

Imorse kl 8 gick jag på ett möte. Ett möte som behandlade ekonomi och investeringar. Viktiga saker. Mötet hölls på en såndär plats dit kvinnor bara har tillträde om de är inbjudna gäster. På riktigt. Jag hade fått en möteskallelse, därför fick jag komma in. Männen fick komma in bara sådär annars, med eller utan möteskallelse. Jag fick bekämpa en ganska högljudd röst inom mej som skulle ha velat skrika ut åt alla kostymnissar: VET NI ATT JAG HAR MENS JUST NU? De skulle säkert ha svimmat. Men innan de svimmade skulle de säkert bedriva någon form av male-excorcism. För att bedriva det onda. Jag lekte också med tanken på att "råka" slänga upp några tamponger på bordet på samma gång som jag hivade fram min laptop.

Jag lyckades dock besinna mej.

Så mycket angående investeringarna hade jag inte att säga, men som enda kvinna på mötet var jag, stereotypiskt nog, den enda som drog fram aspekter som demokrati, transparens och öppen kommunikation. Jag lyfte också fram ett önskemål om att det inte ska investeras i syriska vapenaffärer och dylikt.

Efter mötet gick jag än en gång och kikade på stadens utbud av väskor. Konstaterade för n:te gången att det finns väldigt få väskor som är a) tillräckligt stora för att rymma en 13 tums laptop b) i läder c) snygga d) inte tillräckligt stora för att rymma en 17 tums laptop (dvs enorma) och e) kostar under 300€. Mitt sökande fortsätter och tips mottas gärna.