Visar inlägg med etikett Marsu filosoferar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Marsu filosoferar. Visa alla inlägg

måndag 7 september 2015

och den ljusnande framtid är vår


Det var en gång en kvinna som var övertygad feminist. Hon var högskoleutbildad, hyfsat intelligent och drömde om ett strålande liv. Vissa omständigheter i hennes liv med krossade relationer fick henne att tveka om det ens var möjligt att få det där som ”alla” drömde om: lyckligt äktenskap, bra jobb, friska och lyckliga barn, väluppfostrad hund och ett radhus med danskt designade möbler. Hon hade helt enkelt blivit lite cynisk, och kanske lite bitter. Därför är det kanske inte så konstigt att när hon träffar en trevlig, snäll och fiffig man så är hon lite skeptisk. För det här med livet, det är ju inte lätt. Och det här med relationer, det är ju absolut inte lätt. Därför så blir det en lång harang som mannen får som svar när han frågar hur hon ser på framtiden. 

”Kvinna 30, träffar man 35. Tycke uppstår och innan de vet ordet av står de där med nycklarna till en trea i Esbo. Livet leker i några år, och de drömmer om framtiden. Kvinnan inte direkt drömmer om moderskap, men ändå på något vis vet att hon vill bli mor i något skede. Det samma kan sägas om mannen, men det är inte lika relevant av någon anledning. Efter några år tas en bebis med i ekvationen. Kvinnan stannar hemma den lagstadgade tiden, älskar sitt barn, men har inga större ambitioner om att vara hemmamamma. Inte heller vill hon sätta sin förstfödda på daghem vid den ringa åldern av 11 månader. Nu råkar det bara vara så att mannen har ganska mycket högre lön än mannen, så den naturliga lösningen är förstås att kvinnan stannar hemma med bébén. Så sker, och kvinnan, accepterar att vara hemma en tid med inkomstbortfall och rubbet. Snart är det dags för bébé 2, och hast du mir gesehen, samma procedur upprepas. Nu väcks tanken att kanske mannen kunde betala in lite pensionspengar åt kvinnan som är hemma med barnen, men det konstateras snabbt att det är orealistiskt för ser ni, trean i Esbo har ju under tiden bytts ut mot egnahemshus i Esbo och danska möbler är dyra, och lånet är kanske lite i överkant, men det kan inte hjälpas. Och dessutom är vi ju en familj (<3) och dina pengar är mina pengar. Mannen är ingen dålig pappa, men ska vi vara riktigt ärlig så är han ju inte lika närvarande som kvinnan. Hur skulle han kunna vara det, han jobbar ju och är av naturliga orsaker inte lika mycket hemma. Så det är ju bara naturligt att barnen bygger upp en närmare relation till kvinnan än till mannen. Efter ett tag återvänder kvinnan till sitt jobb. Hennes karriär var ingen framgångshistoria ens före hon var borta från arbetslivet, men nu känns det som att tåget har gått för henne. Dessutom är ju ungarna sjuka hela tiden, och av någon anledning passar det alltid bäst att hon stannar hemma från jobbet och sköter om dem. Mannen har ju blivit befordrad under tiden, och fått mera ansvar på jobbet och kan inte vara borta från jobbet så där bara. Några år går och paret är upptagna med att snyta barnnäsor, skjutsa till hobbyn och semestra i Thailand en gång om året. Det är inget dåligt liv de lever, men efter en tid märker de att det här med äktenskap känns lite tråkigt. Allt det där som de uppskattade med sin partner har blivit lite irriterande. Mannen tyckte till en början att det var fint att hans partner var så intresserad av jämställdhetsfrågor till exempel. Men nu, nu lever han tillsammans med en kvinna som blir mörk i ögonen när jämställdhet kommer på tal. För hennes liv blev ju en kliché och hennes familjeliv är inte alls sådär jämställt som hon hade föreställt sig. Inte heller kan hon säga att hon ångrar den där tiden hemma med barnen, för hon är ju inget monster heller (fast ibland känns det ju så, för alla andra kvinnor älskar att vara hemma med sina barn). Nåja, tiden går, och en vacker dag sitter de hemma i sitt kök efter att barnen har lagt sig och konstaterar att det är dags att gå skilda vägar. Sedan börjar hela separationsrumban. Barnen ska naturligtvis hos kvinnan, för hur skulle det annars se ut? Dessutom, om vi ska bråka om saken, så vilken domstol skulle ge vårdnaden åt mannen? Han som aldrig har tagit ut våldledigt, han som aldrig har varit hemma med barnen när de har haft spysjuka, han som inte vet hur mycket kläder de ska ha på sig när de går till lekparken. Mannen flyttar med snabba ryck till en lägenhet i staden. I staden är han inte ensam, många andra män i hans ålder bor ensamma i centrum. Kvinnan flyttar till ett radhus, mera har hon inte råd med och knappt det. Hon inser till sin förtrytelse att ska hon ha råd med danska möbler och resor till Thailand igen får hon lov att fiska fram en rik karl kvickt. Mannen trivs till en början med sitt nya liv. Ingen som gnäller att han måste städa och laga mat. Inget ansvar. Öl med grabbarna, det är grejer det. Fast lite ensamt är det ju förstås. Ibland undrar han om de andra männen som är frånskilda också känner sig lika nedstämda som han, eller om de faktiskt trivs med livet som ungkarlar. Saknar de också sina barn? Han ids inte fråga. De pratar inte om känslor. Men dricker, det gör de. De tar igen alla barkvällar som de har missat under sina år i fångenskap. En gång när han ska barnen hemma över helgen så är han lite backfull, så han försover sig och dyker upp utanför radhuset grovt försenad och synbart bakfull. Då börjar de verkliga problemen, och helt plötsligt är han inte ens helgfarsa mera. Men han har ju spriten i alla fall. Kvinnan, hon är plötsligt i praktiken ensamförsörjare till barnen. Hennes lön vill inte riktigt räcka till, och hon oroar sig för sin pension. Hon sörjer över barnens far som bara blir mera och mera alkoholiserad. Och hon blir allt mera cynisk.”

Applåder om ni orkade till slutet, men det här var alltså svaret som mannen fick. Och den ljusnande framtid är vår.  Nå, vad sa mannen då? Jo, han sa att jag borde skriva en bok. Haha!
 
(alltså egentligen är jag ju kanske inte riktigt såhär cynisk, men om man förbereder sig för det värsta så blir man ju inte besviken i alla fall? Vissa säger att jag inte borde vara såhär öppen med mannen, men hej, lika bra att avslöja hurudan man är från första början.)

måndag 25 maj 2015

Var på gymmet idag och observerade två unga kvinnor i omklädningsrummet. Medan jag själv var ofräsch och svettig med rött fejs samt orakade ben och visade upp min gamla vanliga inte pinnsmala och inte speciellt vältränade men högst välfungerande kropp så var de här kvinnorna helt fruktansvärt snygga och heta i snygga träningskläder och fina frisyrer. De var så heta att det borde vara förbjudet att vara sådär snygg om man inte är photoshoppad eller Beyonce. De var sådana där som förorsakar trafikolyckor om de går på gatan i yogapants. Men det mest fascinerande var hur de pratade. Men gud, vilken vatsamakkara jag har. Fy vilka slitna äckliga träningskläder jag har (nej det hade hon inte, de såg sprillans nya ut). Usch titta på mina armar. Och min mage! Hur ska man täckas ha bikini i sommar?

Jag blev så upprörd att jag var tvungen att verkligen behärska mej för att inte skrika åt dem "inser ni inte hur fruktansvärt snygga ni är? Är ni blinda? Njuter ni av att förminska er själva och upprätthålla ert eget värde enligt hur snygga ni är?"

Sedan tänkte jag att det sista dehär tjejerna behöver är en person till som säger åt dem vad de får och inte får tänka om sina egna kroppar. Det provocerar om man är missnöjd med sitt utseende, men det provocerar nästan lika mycket om man är nöjd.

Det och den lilla detaljen att det inte är socialt acceptabelt att skrika åt främmande människor i omklädningsrum då.

måndag 18 maj 2015

I retroperspektiv...

Det är ju tur att man alltid beter sig fiffigt och rationellt och liksom aldrig gör dumma saker som man bara vet är dåliga för en och sedan tar ut sina aggressioner på andra när det skiter sig. Himla tur alltså. Annars kanske ens liv skulle komplicerat och onödigt jobbigt, och så kan vi ju inte ha det.

måndag 11 maj 2015

Körsång och nationalekonomi

Jag bloggade i HBL på körens blogg. Om man vill läsa mitt dravel kan man göra det här.

Jag försöker här desperat dra mej till minnas vad jag riktigt skrev om i min pro gradu och redogöra för socialt kapital och demokrati och låtsas skriva sådär pseudovetenskapligt utan att citera en enda källa eller någon statistik. Trovärdigheten på topp.

söndag 8 mars 2015

Sådant jag tänker på idag

- Kvinnodagen och varför vi inte ska fira den, här finns en artikel som ganska bra sammanfattar mina tankar
- House of Cards, och hur en ska orka vänta på fortsättningen- Jag behöver en ny TV-serie.
- varför jag har slarvat bort två stycken hänglås på två veckor och varför jag använder det som en ursäkt för att inte gå till gymmet
- att jag fick ett synnerligen intressant erbjudande häromdagen och hur glad det gjorde mej
- att det är mindre än tre veckor till min födelsedag och jag är inte redo. Överväger starkt flanellpyjamasen och Ben&Jerrys men önskar att jag skulle ha en paradlägenhet i centrum och att jag kunde bjuda in ett gäng på champagne och sedan fara ut på en fancyg restaurang. Samma plan funkar inte lika bra när en bor i Sökö, tyvärr, och det där med att bjuda in ett gäng till ettan i sökö och sedan hoppa på buss 147 för att åka in till stan är ju inte alls samma sak.
- Att det är roligt att vakna upp söndag morgon och lyssna på ett whatsapp meddelande från kompisen i Afrika som frågar om jag ska hänga med på en långhelg till Kairo.
- Att jag inte har läst en enda bok av Märta Tikkanen, och det är förbaskat pinsamt

söndag 22 februari 2015

Hotta män och lista din dag

Vad jag funderar på idag:


1. Läste den här artikeln som baserar sig på statistik från okcupid, en av världens största dejtingsajter. Där kollar man upp i vilken ålder man tycker att kvinnor och män är attraktiva. Jag borde inte vara förvånad, men är det ändå. Kvinnor tycker generellt att män i sin egen ålder är attraktiva, medan män i alla åldrar (20-50) tycker att kvinnor i 20-års åldern är attraktiva. Alltså vad fan? Nu kan jag ju absolut inte uttala mej om andra kvinnor, men personligen om jag ser en bild av en 20-årig man har jag svårt att tycka att tycka att han är attraktiv. Jag skulle säkert ha tyckt det när jag var - just det - 20, men nu när jag är 30-ish så tycker jag att män som är 30+ är mest attraktiva. Men är det jag som konstig nu? Det här gäller inte bara "verkliga män" utan också sådana som man ser på TV och så. 20 åringar är inte heta. 30-åringar är heta. 35-åringar är heta. Sedan är frågan om män faktiskt vill ha 20-åringar som partners, jag hoppas ju att så inte är fallet. Men redan det faktum att en 50-åring tycker att kvinnor kring 20 är hottast är ju skrämmande. För det betyder ju att de här männens jämnåriga inte uppfyller de estetiska kraven.

(Och ja, upworthy är förstås alltid legitim som källa, eller hur.)

2. Fick en bok i present av en kompis, som verkligen blir en utmaning. I 100 dagar ska man svara på tre frågor per dag. Saker som får en att reflektera. Typ dagens goda gärning, jag har slutat grubbla över, jag drömmer om att, en dag skulle jag vilja, bra/dåliga vanor som jag har ägnat mej åt idag.

Ska jag våga prova på eller ska jag skjuta upp det?
3. Jag behöver en grön klänning. Tipsa mej gärna om ni ser en grön klänning någonstans. Enfärgad och i vårig grön nyans. Ah, det här artistlivet alltså.

4. 50 shades of grey. Kan absolut inte gilla. Lyssnade på Peppe och Magnus podcast och skrattade högt åt hur Peppe sa att hon vill skrika ut hur grymt ointresserad hon är av 50 shades och kan inte annat än hålla med. Grejen är att om man försöker sig på nätdejtande och allt det där är det ganska skrämmande hur många män som tror att eftersom "alla kvinnor" har läst boken och "alla gillar den" så betyder det att alla kvinnor egentligen vill ha en sådan relation. Och uppskattar man inte 50 shades är man naturligtvis tråkig och frigid. En annan detalj är att jag har levt med en man som hade väldigt starka åsikter om hur jag klädde mej, hur jag pratade med manliga vänner och hur jag överlag betedde mej. Då är det svårt att bli charmad av Mr Grey. Tänker inte läsa ut boken, den får mej bara att må dåligt.

5. Jag borde fara till gymmet idag, men ute är det gråare än gråast. Och det blåser.

Att sånt.

(det märks att det är söndag, jag har tid att blogga.)



onsdag 18 februari 2015

Ilskan

Diskuterade att vara arg med en vän häromdagen.
Jag reflekterade över att jag är mer eller mindre arg eller sur nästan jämt.
Alltså, nu avser jag inte mitt privatliv (även om jag är arg över att jag inte vet vad jag vill jobba med, eller hur jag ska gå vidare med mitt liv och över att jag snart är 30 år och singel, vilket jag inte hade planerat, men det är en bisak i sammanhanget) utan allt som sker i samhället.

Jag är arg över patriarkatet och sexism. Jag är arg över att inte ens alla normalbegåvade förstår vad feminism betyder. Jag är arg över att det finns en massa människor som helt på riktigt tycker att homosexualitet är fel. Jag är arg över att båtar kapserar i medelhavet vid Italiens kuster med hundratals desperata flyktingar i, och ingen bryr sig. Jag är arg över att folk röstar på sannfinländarna. Jag är arg över prediktanter i min hemby som sprider religiös hatpropaganda.

Ibland funderar jag om jag borde sluta läsa artikarna som gör mej arg. Strunta i kommentarsflödena.

Kanske jag skulle vara mindre arg då? Om jag gömmer mej under en sten?

Det lär också ska finnas ett mera yogit synsätt på det hela. Rise above och allt sånt där. Är inte bara säker på att det går ihop med min personlighet.



Och, för att gå över till något helt annat.

Jag tror att ni är rätt så många därute som läser min blogg. Men jag har inte riktigt koll på er. Ni får hemskt gärna sätta en kommentar, bara så att jag vet vem ni är. Jag är med flit ganska öppen i min blogg. Är jag ledsen får ni veta det. Är jag glad får ni veta det. Jag måste dela med mej, jag mår inte bra av att glida runt och vara halvbekant och anonym. Men det är trevligare att vara privat om man vet som läser. Så att, lämna gärna en kommentar. Jag bits inte.

måndag 29 december 2014

Årskrönika

Det är väl den här tiden på året som man ska göra någon form av årskrönika. Sammanfatta året som gått, och förhoppningsvis märka att det var bättre än alla andra år.

2014 var både ett asigt och bra år. Att säga att det var ett fantastiskt år skulle vara ne överdrift, men det fick i uppstigande kurva mot det bättre, hela tiden.

2013 var året då jag jag flyttade hem till Finland igen, efter tre år i Italien. 2013 var året då jag började se analytiskt på min livssituation och konstaterade att den är riktigt riktigt asig.

Januari var månaden då jag låtsades vara i ett lyckligt förhållande. Det tillverkades sushi till fredagsmyset och vi åkte på vår sista gemensamma resa till Tallinn. Det var väldigt mycket låtsas. Sedan inleddes det stora grälet över olivburken, ett gräl som skulle visa sig vara ödesdigert.

Februari var en grå och trist månad. Fram för allt var det en tyst månad.

I mars åkte jag till Stockholm med kören. Unnade mej en massa saker. Gick på teater (Gräset är mörkare på andra sidan) med föräldrarna och förstod inte varför jag helt plötsligt låtsades att allt var bra och stekte blinier och fixade middag åt hela gänget. Sedan fyllde jag år och jag var dödsslut och satt hemma en torsdagskväll med en bakelse och grät och lovade mej själv att när jag fyller 30 nästa år ska jag vara lyckligare än så här. Jag gjorde 30-day yoga challenge som någon slags överlevnadsmekanism.

I april pågick fortfarande mykkäkoulu hemma tills han en dag kom hem och sa att vi måste prata. Han ville reda upp allt. Börja från början, nystart och allt det där. Då tog jag det enda intelligenta beslutet det året och sa att vi inte har något att prata om bad honom flytta ut. Enough is enough. Några jävligt jobbiga veckor med påtvingat samboskap följde på det. Ljuspunkter var goda vänner och deras möhippor som skulle firas.

I maj flyttade han äntligen ut, med en sista kommentar: "vi kunde ha rett ut det här om du bara skulle ha varit beredd att prata. men du ville kasta bort sex år." In i det sista ville han göra mej illa, få det att verka som att jag inte skulle ha vridit ut och in och kompromissat tills jag inte kände igen mej själv mera de senaste tre åren. Men strax efter att han flyttade ut började jag andas igen. Och jag grät inte mera dagligen. Maj var inte bara separation, maj var också månaden som vi firade Florakören med buller och bång i Åbo. Återsåg många goda vänner. Vi hade också konsert med Evivakören, en popkonsert på Korjaamo som gav väldigt mycket.

Juni var en kaotisk månad. Jag förberedde flytt och gick på två bröllop. Det kändes smått absurt att gå på bröllop när min egen tro på lyckliga förhållanden var krossad, men det kändes hoppfullt att se något så ovanligt som lyckliga par. Finns de faktiskt? Tydligen. Flyttade i mitten av månaden till ett eget krypin och fick själv välja möbler och tavlor. Framförallt var jag inte längre tvungen att bo i en lägenhet där det hade grälats och gråtits så mycket.

Juli var semestermånaden. Reste till kroatien med mamma och njöt av solen och havet och blev påskiten av en mås under ett perfekt zen-ögonblick. Yogade och njöt av den fantastiska sommaren, både i Kroatien, i Helsingfors och i Österbotten. Umgicks med en trevlig, vettig och snäll man som fick mej att tro att alla män kanske inte är arslen. Gick på pridefestival. Firade brorsans bröllop.

Den fantastiska sommaren fortsatte i augusti med kvällsdopp i huvudstaden efter jobbet. Jag började på allvar försöka få i skick min lägenhet, som efter en sommar med mycket resande och program fortfarande var relativt oinredd. Exet spökade lite när jag insåg att jag har förlorat nära vänner i Italien på grund av honom. Åkte till tavastland på körhelg med ny kör och njöt av att inte behöva förklara för någon varför så mycket av min tid går åt till körer. Sökte ett jobb, fick det inte och blev besviken.

I september började jag läsa danska, övade med mina körer och såg på Outlander. Plockade svamp för första gången i mitt liv.

I oktober reste jag till Stockholm och unnade mej igen massor. Hade en tillfällig sambo i några veckor som fick mej att inse att jag behöver ett mål med mitt liv. (Har inte ännu kommit på vad det är)

November är ju som bekant årets asigaste månad. Jag var trött och omotiverad men försökte träna på gym så mycke som möjligt för att få energi till allt körrelaterat program och mina språkkurser. Yrade på som en galning och försökte få tillvaron att funka. Gick sådär. Hade konsert med nya kören Exaudio och insåg igen att jag älskar älskar körsång. Hade novembermål, i gott samarbete med min vän M. Mitt i allt annat program med kurser, jobb och körer skulle jag hinna gå på date. Det gjorde jag också.

December är ju trots allt mörker en lite trevligare månad än november. Lämnade allt införskaffande av klappar till sista minuten och lovar nu dyrt och heligt att inte göra det nästa år. Nästa år i december ska jag vara harmonisk och bara sitta hemma med tända ljus och dricka glögg. Min novemberdate hade långtgående konsekvenser även för decembermånad vilket innebar middagar, kvällar hemma i soffan med ett glas vin i handen i gott sällskap och en märkligt känsla av att jag skulle vilja tillbringa hur mycket tid som helst med den här mannen, men tiden ville inte räcka till. Decembermånaden avslutades i Österbotten med traditionell jul med den något galna familjen. Träffade alla gamla kompisar och visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mej till att jag befinner mej på ett så radikalt annat ställe i livet än vad de gör. Här köps inga radhus, här skaffas inga barn. Delade känslor. Skulle jag ens vilja vara där? Jag vet inte.

Summa summarum så har 2014 varit mera positivt än negativt. Ser nu framemot 2015 och allt vad det innebär. Mindre tårar än vad 2014 bjöd på hoppas jag iallafall. 2015 är året då jag antagligen kommer att få en 30-årskris och göra något radikalt. Kanske klippa en fräsig kort frisyr? Skaffa en motorcykel? Lära mej att montera än möbel? Flytta utomlands? Tatuera mej? Eller helt enkelt fortsätta med mitt liv som det är just nu. Vilket ju inte heller är så illa. Inte illa alls.