måndag 29 februari 2016

"Närmare 40 än 18"

Närmare 40 är 18. Det är sant. När hände det? Redan för nåt år sedan tydligen. Men det blev mycket tydligt för mej när jag gick på sillis förra veckan. Sillis. Iklädd halare. Med illaluktande, berusade och bakfulla studerande. Jag är officiellt too old for that shit.

Jag kan åtminstone trösta mej själv med att jag är närmare 30 än 40, till skillnad från han som jag bor med.

lördag 20 februari 2016

Blogga, annars försvinner du

Jaa, man måste ju blogga regelbundet, annars glömmer ens miljoner läsare bort att man existerar. Eller hur?

Har ingenting desto vettigare att komma med så därför kan jag bara upplysa er om följande:

- har igår ägnat en timme åt att leta efter min katt i lägenhet på 34 kvadrat. Hon har nu listat ut hur man tar sig in under köksskåparna (via draghyllan under ugnen, tydligen).
- har funderat på det där med äktenskap (ja, faktiskt!) och konstaterat att jag vill ordna fest men inte stå framför nån präst
- har googlar frisyrer som jag skulle kunna tänkas klara av att fixa på jobbet fancy årsfest nästa vecka och konstaterat att jag är i pisse
- har funderat på det där med barn och konstaterat att jag snart skulle vara redo att bli pappa, men inte att bli mamma. Är det normalt?
- har just ätit cashewnötter från punnitse ja säästä till värdet av 5 euro. Wasabinötterna är bäst, men de där med honung och röksmak är inte heller så illa.

Så att, laidasta laitaan som man säger på det andra inhemska.

söndag 7 februari 2016

Womanflu

Någon gång i höstas vill jag minnas att jag tänkte att det skulle vara skönt att vara sjuk nångång så att man skulle få vara hemma och ta det lite lugnt. Jag tar tillbaka det. Att vara hemma tre dagar med flunssa/influensa är helt jäkla vidrigt. 39,2 graders feber är vidrigt. Halsont är vidrigt. Och att missa sista konserten med  Exaudio, det är bara sorgligt.

Okej, jag var med i publiken iallafall, och det är ju också lite roligt att få uppleva hela föreställningen från åskådarens synvinkel, men jag ville ju sjunga! Istället satt jag i ett fullsatt Sibbe och såg på och snyftade.

Exaudio hörni. Bästa kören ever.

Jag lekte redan för flera år sedan med tanken om att sjunga in i Exaudio men tänkte att jag a) inte skulle duga och b) fick höra av han som jag bodde med att två körer är åtminstone en för mycket. I quote: kvinnor brukar ju normalt vilja tillbringa mera tid i hemmet. Varför måste du ha så jävla mycket fritidsintressen?

Det var något som jag reagerade väldigt starkt på i Italien. Folk överlag, och speciellt inte kvinnor, har väldigt lite fritidsintressen. Familjen kommer i första hand och för många sydeuropeer framstår vi skandinaver som invidualister, eller om man vill se det från ett annat håll, egoister då vi väljer att ägna så mycket tid och hobbyn. Här borde jag säkert inflika med ett "inte alla italienare" och allt det där. 

Nåja, har slutar nu rapporteringen om trädgården och Fredrika, åtminstone för den här gången.

Feminism, Fredrika och Fittdräkter <3


tisdag 2 februari 2016

Trädgården

I helgen hände det. Vi hade premiär med Exaudioprojektet Trädgården. Trädgården är alltså den musikaliska föreställningen om Fredrika Runeberg, och Fredrika var ju som ni alla säkert vet en superkvinna. Märta Tikkanen kom och lyssnade och vi var lyckliga och inte så lite starstruck.

Alla ni som känner mej vet att jag brinner för körmusik och feminism. Tänk att sen få kombinera dessa två. I och för sig tycker jag att all körsång är feministisk. Kvinnor som är kreativa och umgås i grupp. Hur kan det vara annat än feminsitiskt? Vi stöder varandra, har roligt tillsammans och tipsar varandra om jobb och networkar. Men det här projektet har ju då var superfeministiskt. Vi har övat, drömt, fantiserat, sjungit, dansat, druckit kaffe, planerat... För att inte tala om styrelsen som har jobbat så in i helvete med att ro i land detta projekt.

Vad mej beträffar var för mej skriveriet ett oavvisligt behov, en tröst därtill vid bekymmer, en ventil när mitt inre var överfullt med känslor. Jag måste skriva om än dock aldrig någon komme att läsa vad jag skrivit.

Jag måste erkänna att jag under vissa stunder förtvivlade lite. Vilket enormt projekt det var. Och ännu för någon vecka sedan var det kanske inte, eh, speciellt färdigt ännu. Det fanns typ, vissa trådar som ännu skulle knytas samman. Typ 100 stycken sådana. Men hörni allt fixar sig. När man jobbar med sjukt begåvade typer så fixar det sig. Och resultatet blev förstås helt strålande. Och skillnaden mellan i vilket skick helheten var på fredag och lördag... Huhhu. Miracles do happen.

Jag skulle kunna försöka formulera mina tankar på ett vettigt sätt, men jag känner att Charlotte gör det så mycket bättre här.  Hon skriver om allt det som vi upplvede, ur en åskådares synvinkel.


Jag har sjungit på ganska många konserter. Det är alltid roligt, och oftast blir jag berörd. Jag har fått tårar i ögonen när vi har sjungit Mozarts reqiuem för att det är så vackert. Jag har sjungit pop med Evivakören under en period när mitt liv var helt skit och känt hur något så enkelt som att få sjunga Lisa Ekdahl med 40 andra kvinnor drog mej upp till ytan igen. Jag kommer ihåg vanvettiga gräl med exet och jag som tisdagkväll flydde grälen och gick till körövningen. Han som skrev bittra meddelanden med anklagelser om att han inte kan förstå hur jag far på körövning när vårt förhållande rasar samman. Och jag som tänkte att det är just det som man ska göra när förhållandet rasar samman. Gå på körövning. Andas. Och sedan gå hem och reda ut problemen. Eller gå hem och säga att nu får det räcka, nu har du behandlat mej som skit i alltför lång tid.


Men med handen på hjärtat, jag har aldrig i mitt liv blivit så djupt berörd förr av ett körprojekt. Den där känslan när tårarna börjar rinna på genrepet. Under sista tredjedelen av konserten. Och de bara rinner och rinner. Och herregud, man kan ju inte sjunga när man gråter. För man kan ju inte andas. Jag fick ut det mesta under genrepet och under konserten grät jag bara pikulite. Men alla känslorna fanns ändå där. Om, om, om. Om jag hade varit med i den här kören år 2010 när min dåvarande sambo för första gången sa åt mej att jag nog klär mej lite slampigt när troskanten syntes när jag böjde mej ner, skulle jag då ha agerat annorlunda? Om jag hade varit här i Finland omgiven av alla dehär fabulösa kvinnorna och feministiska tankarna år 2011, och inte i Italien omgiven av machokultur och sambo med en man som för varje dag som gick blev lite mera bakåtsträvande och lite mera douchebag, skulle jag då ha agerat annorlunda när jag den där första gången fick ta emot en örfil av han den där som sa att han helt enkelt älskade mej så mycket att han var tvungen, för att få mej att förstå att jag måste ändra på min personlighet och bli lite mera diskret, lite mera påklädd och framförallt lite mindre Marina.  Eller år 2012, när de få vänner jag hade i Italien enligt honom hade dåligt inflytande på mej eftersom de uppmuntrade mej till förändring och såg att jag led. Och när vi besökte min familj över julen och vi skulle träffa mina vänner som jag inte hade sett på ett år. En timme kan vi gå dit. Men inte mera, det är så jobbigt för mej när jag inte förstår språket, det måste du ju förstå. Jag förstod inte, men jag accepterade.

Visst käftade jag emot ibland. Jag förvandlades aldrig till det viljelösa mähä som han önskade. Därför grälade vi så mycket. Jag argumenterade, jag diskuterade, jag förklarade. Jag visste att jag inte ville leva sådär, men trodde att jag skulle få honom att förstå min tankevärld. Skyllde på en annan kultur, på dåliga omständigheter, stress. Till sist började jag söka medicinska orsaker. Jag var mer och mer övertygad om att han var deprimerad eller hade sköldkörteln i olag eller var bipolär. Allt utom att erkänna att han har en taskig personlighet och att jag är patetisk som försöker ursäkta hans beteende.  Med facit i handen: jag utesluter inte i dagens läge att han det sista året var sjuk. Men hans taskiga personlighet, den såg jag med facit i handen tecken på redan i början, men en 21-åring med dåligt självförtroende som har mött sitt livs kärlek är mycket bra på att blunda.

Jag önskar att jag kunde säga att jag redan i ett tidigt skede insåg att den här mannen är dålig för mej. Men nej, det krävdes en flytt till Finland, ett socialt nätverk, ett stabilt jobb och stabil ekonomi, en kör och en fina vänner med vilka jag till sist vågade prata om våra problem. Då först kunde jag säga åt honom att nu vill jag att du försvinner ur mitt liv. Då hade jag varit tyst i tre månader. Jag kom hem efter jobbet och sov och åt och såg på tv. Och lyssnade när dörren skulle öppnas. Var rädd för att befinna mej i mitt eget hem. Det sista han sa åt mej innan han gick var att han lovade att han skulle ändra sig och att om jag bara ger honom en chans till kan vi vara lyckliga tillsammans igen. Han sa att det här var mitt fel, eftersom jag vägrade prata och erkänna att en del av problemet låg i att jag provocerade honom. Jag hade låst in mej på toaletten och låg på duschgolvet och kämpade för att andas. En liten del av mej ville ju hoppas att allt skulle kunna bli bra, för vid sidan om alla hans ruttna egenskaper så fanns ju allt det fina, den där killen som jag blev kär i Italien år 2007 när allt var så himla romantiskt. Jag var livrädd för att han skulle gå, men livrädd för att han skulle stanna.

Jag hade inte tänkt blogga om det här. Jag vill inte bli stämplad som ett offer. Jag är 30-årig samhällsvetare, kvinna och feminist som är sarkastisk, högljudd och alltid har åsikter. Så vill jag bli definierad. Jag har aldrig försökt dölja att jag levde i ett dåligt förhållande. Jag har skämtat om det, på en trygg sarkastisk nivå. "Jamen herreguuuud, mitt ex då, han ville att jag skulle stryka hans dynvar, för det gjorde hans mamma! Det kunde man ju förstå att det förhållandet skulle gå åt helvete". Men det är nog bara en handfull personer som vet hur illa det var, även om en del kanske har gissat.

Jag har tänkt på det här mycket de senaste veckorna men som sagt varit osäker på om jag kan blogga om det här. Det känns också som att det skulle vara förmätet av mej. Jag menar, många kvinnor har haft det värre än mej. De har hamnat på sjukhus och när deras män har hotat med att döda dem har de faktiskt gjort det. Jag känner att jag har haft tur, jag har inga bestående men, jag är lycklig idag och jag har aldrig råkat riktigt illa ut. Men efter den här helgen, med den här konserten känner jag att det är min jävla plikt att öppna käften. Att stå på scenen med Exaudio och sjunga om Fredrika, att sjunga om alla dessa kvinnor som inte får ta plats... Att få träffa Märta Tikkanen och säga att din bok har varit viktig för mej. Jag önskar att jag hade läst den tidigare.