Nyårslöfte(n)

Funderar på nyårslöften för år 2015.

Förra året var mitt löfte att 2014 skulle bli bättre än det apiga 2013, och det blev det faktiskt. Allt som krävdes var en separation, peanuts alltså. Sedan lovade jag också att jag skulle börja träna regelbundet, något som jag inte hade gjort tidigare, samt äta hälsosammare. Har tränat ca 3 timmar i veckan hela året, ibland lite mindre, ibland lite mera, men har klarat det förvånansvärt bra. Har också börjat äta hälsosamma luncher, vilket alla mina kollegor kan intyga som ser mej sitta och tugga på min sallad varje dag (förutom en kollega som envisas med att påpeka att man inte ska sätta sirap på salladen. Sirap=crema di balsamaco. Vilket i och för sig innehåller mycket socker. Borde kanske slopa.).

Kommer förstås att fortsätta med träningen, men behöver något annat också. Fundera på att typ börja springa. Ha som mål att klara av 10 km eller dylikt. Men, jag hatar att springa och har svårt att motivera varför man ska utsätta sig för träning som man hatar då det finns så mycket rolig träning. 


Har någon goda förslag?

Jag läste just det här blogginlägget, där den såkallade Essepredikanten drar paralleller mellan den jämlika äktenskapslagstiftningen och bombdådet i Korsnäs. Det vill säga, att det andra skulle vara en konsekvens av det första. Inte kanske en direkt konsekevens, men ett symptom på hur världen är rutten och så vidare. För att riksdagen röstade ja till en jämlik äktenskapslagstiftning. Jag är helt förbluffad över hur bloggaren tänker. Jag var ju inte direkt förvånad över nyheten att mannen som sprängde bomben i Korsnäs och därmed försökte ta livet av kvinnan var kvinnans exman. Hur man kan undgå att se att bombdådet i Korsnäs mera kan förklaras av patriarkatet och mäns illamående i samhället på grund av att de inte klarar av att kvinnor vägrar se sig som mäns ägodelar längre och inte på grund av att riksdagen har tagit ett beslut om lika rättigheter för homosexuella, det övergår mitt förstånd. Det övergår också mitt förstånd hur den här mannen kan blogga om det inträffade utan att på något sätt fördömma mannen som sprängde den där bomben, utan tar till bibliska förklaringar. Det enda positiva i den här historien är att kvinnan överlevde, mannen kommer att dömas och Finlands riksdag sa ja till en jämlik äktenskapslagstiftning. Och att skribenten inte längre jobbar för min hemförsamling.

Årskrönika

Det är väl den här tiden på året som man ska göra någon form av årskrönika. Sammanfatta året som gått, och förhoppningsvis märka att det var bättre än alla andra år.

2014 var både ett asigt och bra år. Att säga att det var ett fantastiskt år skulle vara ne överdrift, men det fick i uppstigande kurva mot det bättre, hela tiden.

2013 var året då jag jag flyttade hem till Finland igen, efter tre år i Italien. 2013 var året då jag började se analytiskt på min livssituation och konstaterade att den är riktigt riktigt asig.

Januari var månaden då jag låtsades vara i ett lyckligt förhållande. Det tillverkades sushi till fredagsmyset och vi åkte på vår sista gemensamma resa till Tallinn. Det var väldigt mycket låtsas. Sedan inleddes det stora grälet över olivburken, ett gräl som skulle visa sig vara ödesdigert.

Februari var en grå och trist månad. Fram för allt var det en tyst månad.

I mars åkte jag till Stockholm med kören. Unnade mej en massa saker. Gick på teater (Gräset är mörkare på andra sidan) med föräldrarna och förstod inte varför jag helt plötsligt låtsades att allt var bra och stekte blinier och fixade middag åt hela gänget. Sedan fyllde jag år och jag var dödsslut och satt hemma en torsdagskväll med en bakelse och grät och lovade mej själv att när jag fyller 30 nästa år ska jag vara lyckligare än så här. Jag gjorde 30-day yoga challenge som någon slags överlevnadsmekanism.

I april pågick fortfarande mykkäkoulu hemma tills han en dag kom hem och sa att vi måste prata. Han ville reda upp allt. Börja från början, nystart och allt det där. Då tog jag det enda intelligenta beslutet det året och sa att vi inte har något att prata om bad honom flytta ut. Enough is enough. Några jävligt jobbiga veckor med påtvingat samboskap följde på det. Ljuspunkter var goda vänner och deras möhippor som skulle firas.

I maj flyttade han äntligen ut, med en sista kommentar: "vi kunde ha rett ut det här om du bara skulle ha varit beredd att prata. men du ville kasta bort sex år." In i det sista ville han göra mej illa, få det att verka som att jag inte skulle ha vridit ut och in och kompromissat tills jag inte kände igen mej själv mera de senaste tre åren. Men strax efter att han flyttade ut började jag andas igen. Och jag grät inte mera dagligen. Maj var inte bara separation, maj var också månaden som vi firade Florakören med buller och bång i Åbo. Återsåg många goda vänner. Vi hade också konsert med Evivakören, en popkonsert på Korjaamo som gav väldigt mycket.

Juni var en kaotisk månad. Jag förberedde flytt och gick på två bröllop. Det kändes smått absurt att gå på bröllop när min egen tro på lyckliga förhållanden var krossad, men det kändes hoppfullt att se något så ovanligt som lyckliga par. Finns de faktiskt? Tydligen. Flyttade i mitten av månaden till ett eget krypin och fick själv välja möbler och tavlor. Framförallt var jag inte längre tvungen att bo i en lägenhet där det hade grälats och gråtits så mycket.

Juli var semestermånaden. Reste till kroatien med mamma och njöt av solen och havet och blev påskiten av en mås under ett perfekt zen-ögonblick. Yogade och njöt av den fantastiska sommaren, både i Kroatien, i Helsingfors och i Österbotten. Umgicks med en trevlig, vettig och snäll man som fick mej att tro att alla män kanske inte är arslen. Gick på pridefestival. Firade brorsans bröllop.

Den fantastiska sommaren fortsatte i augusti med kvällsdopp i huvudstaden efter jobbet. Jag började på allvar försöka få i skick min lägenhet, som efter en sommar med mycket resande och program fortfarande var relativt oinredd. Exet spökade lite när jag insåg att jag har förlorat nära vänner i Italien på grund av honom. Åkte till tavastland på körhelg med ny kör och njöt av att inte behöva förklara för någon varför så mycket av min tid går åt till körer. Sökte ett jobb, fick det inte och blev besviken.

I september började jag läsa danska, övade med mina körer och såg på Outlander. Plockade svamp för första gången i mitt liv.

I oktober reste jag till Stockholm och unnade mej igen massor. Hade en tillfällig sambo i några veckor som fick mej att inse att jag behöver ett mål med mitt liv. (Har inte ännu kommit på vad det är)

November är ju som bekant årets asigaste månad. Jag var trött och omotiverad men försökte träna på gym så mycke som möjligt för att få energi till allt körrelaterat program och mina språkkurser. Yrade på som en galning och försökte få tillvaron att funka. Gick sådär. Hade konsert med nya kören Exaudio och insåg igen att jag älskar älskar körsång. Hade novembermål, i gott samarbete med min vän M. Mitt i allt annat program med kurser, jobb och körer skulle jag hinna gå på date. Det gjorde jag också.

December är ju trots allt mörker en lite trevligare månad än november. Lämnade allt införskaffande av klappar till sista minuten och lovar nu dyrt och heligt att inte göra det nästa år. Nästa år i december ska jag vara harmonisk och bara sitta hemma med tända ljus och dricka glögg. Min novemberdate hade långtgående konsekvenser även för decembermånad vilket innebar middagar, kvällar hemma i soffan med ett glas vin i handen i gott sällskap och en märkligt känsla av att jag skulle vilja tillbringa hur mycket tid som helst med den här mannen, men tiden ville inte räcka till. Decembermånaden avslutades i Österbotten med traditionell jul med den något galna familjen. Träffade alla gamla kompisar och visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mej till att jag befinner mej på ett så radikalt annat ställe i livet än vad de gör. Här köps inga radhus, här skaffas inga barn. Delade känslor. Skulle jag ens vilja vara där? Jag vet inte.

Summa summarum så har 2014 varit mera positivt än negativt. Ser nu framemot 2015 och allt vad det innebär. Mindre tårar än vad 2014 bjöd på hoppas jag iallafall. 2015 är året då jag antagligen kommer att få en 30-årskris och göra något radikalt. Kanske klippa en fräsig kort frisyr? Skaffa en motorcykel? Lära mej att montera än möbel? Flytta utomlands? Tatuera mej? Eller helt enkelt fortsätta med mitt liv som det är just nu. Vilket ju inte heller är så illa. Inte illa alls.

Det är fredag, det är eftermiddag och jag skickar in blanketter till löneräkningen med mina kollegors telefonnummer istället för deras prsonbeteckning i fältet där det står, just det, personbeteckning.

Dags att gå över till mindre krävande arbetsuppgifter än blankettifyllande kanske?

Myyyz

Det har varit lite tunnsått med mitt bloggande. Lätt pinsamt, med tanke på att jag har gjort reklam för den här bloggen och allt, och sedan, tja, presterar jag inte så mycket som jag borde.

Observationer sedan sist:
- har festat natten lång och efter mycket lite sömn sedan åkt till pampesien för konsert.
Like a rock star.
- Har tappar min telefon i vessabyttan. Like a klåpare.
- har stickat färdigt en halsduk. 
- har rockat mina novembermål. Min vän blixten vägrar slå vad om decembermål, för jag är helt enkelt så bra på att klara av mål. Jag väntar nu på middag hos ovannämnda blixten.
- har sett filmen gone girl, som var typ lika bra som boken.
- har - håll i er nu- varit på flera stycken bra dejter, vilket förvånar mej oerhört. Jag är nästan nästan lite besviken, skulle vara så oerhört roligt att redogöra för misslyckade dejter här på bloggen, men tillsvidare är de alltigenom lyckade.
- har hängt upp tro, hopp och kärlek. Eller okej, har tittat på medan min tro hopp och kärlek hängdes upp. Julemyz (med z) i sökö liksom <3
- I helgen far jag till åbo luciamyz (med z) med galningarna. Förlåt, men här kommer ett <3 igen.

(jag har blivit en mjukis)