Om ni inte vill läsa en god dos av självskryt kan ni sluta läsa nu.
Igår hade jag mina sista italienska lektioner för läsåret (undervisar alltså en grund- och fortsättningskurs i italienska på arbis). Hade nöjet att rätta en av mina elevers italienska uppsats, min elev i grundkursen som hela tiden har varit duktig och verkar ha språköra hade skrivit en hel sida text på dator på italienska och jag räknade till sammanlagt sex stycken små fel. Sex stycken. Detta efter sammanlagt 35 timmars språkstudier i år på grundnivå, där vi har lärt oss presens, adjektiv, personliga pronomen och possessiv pronomen. Hur i hela fridens namn hon lyckades skriva en helt felfri uppsats med den här kunskapen övergår mitt förstånd. När jag framförde mina djupaste komplimanger och respekt blev hon glad och sa att det har varit en bra, rolig och motiverande kurs med omväxlande program och att hon har blivit så inspirerad att hon har studerat italienska ca 10 timmar i veckan. Jag ba: wow. Jag unnar mej att ta lite lite credit för detta, efter att ha haft digert program med mina långa dagar på torsdag då jag aldrig är hemma före klockan 9 på kvällen. Det tar på krafterna att jobba heltid och därutöver ha tre timmar undervisning i veckan samt hinna träna och hinna sjunga i två körer. Men när en får höra sådant här, då inser en ju varför man gör det. Dessutom är det roligt. (Ja, så får jag fyrk också.)
(alltså jojo, jag vet att jag hade turen att få en exceptionellt motiverad elev, en omotiverad elev skulle jag inte ha klarat av att motivera på det här viset, men vafan, lite nöjd får en väl vara? Något gjorde jag rätt iallafall. Dessutom fick jag blommor, choko och vin. Det är aldrig fel.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar