Ponera att man nuförtiden tillbringar väldigt mycket tid med en finskspråkig person. Ponera att man själv är svenskspråkig och på något sätt har haft en blockering vad gäller det finska språket. Trots att jag annars är språkbegåvad (lärde mej flytande italienska på ett år) så har det varit totalt jävla omöjligt att lära mej finska. Lägg till det faktum att man som finlandssvensk och bosatt i Nyland förväntas kunna näst intill perfekt finska, för det kan ju alla. När jag tidigare i år började hålla ögonen uppe på det lokala dejtingtillhållet
baren (nätet) så valde jag aktivt att bara kika på finskspråkiga snubbar, för nu hade jag mitt livs chans att lära mej finska på det enda vettiga sättet, genom total assimilering. Min finska är idag, 10 månader senare, mycket mycket bättre men jag gör fortfarande horribla grammatiska misstag, vilket får mej att fundera om jag borde sätta mej ned med några grammatikböcker och get back to the basics, eller bara ha tålamod och inse att finska är ett svårare språk än italienska. Men gissa om det är irriterande att jag efter ett år i förhållande med en italienare talade en närmast felfri italienska medan jag fortfarande gör objektfel för att inte tala om att jag använder verbformer och ändelsen klumpigt när jag pratar med min finne efter lika lång tid.
Jag ber alltid M att korrigera mej, inte varende misstag men de mest uppenbara. Funkar bra. Förutom när jag är irriterad och han väljer att korrigera mej just då bara för att få mej ännu mera irriterad. Och på det viset få mej att skratta, för när min grammatik korrigeras kommer jag av mej.
Men förstå tillfredsställelsen när man under 10 månader har blivit rättad vad gäller det finska språket och man plötligt hör honom säga "kun oltiin ähtävässä" och man får tillfälle att med triumf och inte lite självbelåtenhet påpeka att det JU heter ähtävällä.
Om det någonting som man har lärt sig i grundskolan är det att det heter Ähtävällä och Pännäisissä, i Esse och i Bennäs.
Triumf!
