Pengar

Jag tänkte skriva lite om pengar. Det är lite kontroversiellt och förbjudet att tala om pengar, men vad fan. Jag har nämligen funderat en del på skillnaden om en lever ensam eller i parförhållande.

För två år sedan var jag singel och jobbade med fast anställning på heltid samt lite extraknäck med undervisning. Lönen till mitt heltidsjobb var nu ingenting att hänga i julgranen, men jag klarade mej. Jag betalade hyran för min etta på 39 kvadrat i Esbo, jag unnade mej god mat och nöjen, lite resor ibland och slängde in ungefär 300 euro i månaden på mitt sparkonto. Jag ville köpa en lägenhet, för jag visste att med samma summa som jag betalade hyra så skulle jag ha kunnat amortera samma lägenhet. Problemet var att när jag gick till banken och försiktigt hörde mej för om detta skulle vara möjligt så gick de bara med på att bevilja lån till 90% av köpsumman. Och eftersom bostäder i huvudstadsregionen så skulle det ha betytt att jag borde ha haft besparingar på mellan 12-15000 euro. Det är ganska mycket fyrk. Fastän man sparar flitigt så tar det ca 5 år att komma upp till den summan. 5 år kändes lite långt bort. Den självklara lösningen är att låna fyrk av sina föräldrar, men det är ju inte alla som har föräldrar som kan slänga fram så mycket pengar bara.

En tid senare träffade jag han som jag bor med idag. När vi så småningom började gå i sambotankar så konstaterade jag att tja, tvåor är ju givetvis dyrare än ettor, men förhållandevis mycket dyrare är de inte. Dvs, det som två personer kan köpa är delat på två så mycket billigare än det som en person kan köpa. Innan vi gick och köpte något så bestämde vi oss för att prova på om man vi överhuvudtaget tycker om att bo tillsammans. Jag flyttade in i sambons lägenhet, en rymlig etta som han har köpt för 10 år sedan. Jag fick plötsligt bo mycket förmånligt och började spara avsevärt mycket mera pengar till min bostad. Fick också hjälp på traven av min pappa som hade fått arvspengar som låg och skräpade på ett vanligt konto utan att få ränta, så där hade jag också tur: mina färldrar kunde hjälpa till. Jag bytte jobb, och fick en lönförhöjning. Modest, men ändock.

Och nu sitter jag här, något år senare. De 10% medför inte längre några problem. Tillsammans med sambon kan vi titta på helt andra lägenheter än de som jag kikade på för två år sedan. Det är som natt och dag, från sökö till främre tölö. Min pojkvän skämtar att jag har gjort en klassresa och beskyller mej för att vara en borgerlig snobb med rödgrönt yttre. Att jag egentligen är helt vanlig finlandssvensk som vill bo på fancy adress och shoppa på Svenskt tenn. Det värsta är ju att han har lite rätt. Men alltså, jag är bara så fascinerad av hur stor skillnad några små aspekter gör. Det att jag a) har fått förmånen att låna pengar räntefritt av min pappa och b) fått bo mycket förmånligt i dryga 8 månader och därmed spara massor till bostadskontot och c) leva i ett parförhållande med en person med stabila inkomster som kan betala halva lånet. För två år sedan satt jag och räknade och konstaterade att om 3 år kan jag eventuellt köpa en etta i sökö eller om fem år kan jag eventuellt köpa en tvåa i irisvik och jag sparar och amorterar så in i helvete. Nu följer vi slaviskt med bostadsmarknaden och spanar efter antingen tvåor i främre tölö eller treor i Drumsö. Amorteringen kommer inte att bli så fruktansvärd heller. Banken tog emot mej på ett helt annat sätt när jag visade mitt sparkonto och när jag förklarade att jag ville köpa 50% av en bostad tillsammans med pojkvännen. De höjde inte på ögonbrynen när jag sa ett hurudant lån jag tänker mej. Skulle jag vara singel så skulle jag inte kunna drömma om att köpa en lägenhet i Främre Tölö, ett av Helsingfors dyraste områden. Nu är vår största frågeställning om det är vettigt att köpa litet i centrum eller om vi borde köpa lite större utanför stan i havsnära Drumsö. Båda är trevliga alternativ.

Funderar också på att det lika gärna som det kan gå den här vägen så kan det ju gå tvärtom. En kan förlora jobbet, bli sjuk, skilja sig eller vad som helst. Och på samma sätt som jag har haft flyt nu (bott förmånligt och sparat pengar) så kunde man ha haft oflyt en tid. Och det kan ha långtgående konsekvenser.

Semesterfirarn

Jag försöker att inte tänka på att jag om en vecka kommer att sitta hemma på söndagskväll och angsta över att semestern är slut, men det går sådär.

Nåja, befinner mej iallafall ute på ön och gör mitt bästa för att njuta av tillvaron och inte diskutera allt för mycket samhällsfrågor med svärisarna som också är här och dessvärre har fundamentalt motsatta åsikter om det mesta som jag bryr mej om.

Idag har dagens största ansträngning bestått av att baka en blåbärspaj. Jag totalfailade i att fota pajen, men kan avslöja att allt blir mycket mycket godare om man byter ut vanligt socker mot muscavadosocker.

Resten av dagen har gått åt till att ligga på klippa och läsa bok (Kate Atkinsons "Liv efter liv", gillar sådär) och ibland gå och titta på och heja på Mikko som sågar ner träd.

Snart får man gå i bastu också, och vem vet om det inte börjar vara dags att grilla lite också.

For men

Jag är sjukt lat med att använda hudvårdsprodukter, men brukar ofta passa på att tvätta ansiktet med peeling när jag är i duschen. Nu tog min peeling slut och jag har inte kommit mej för att köpa nytt. Jag lade då märke till sambons peeling som stod där i duschen, uppskattningsvis inte i speciell hård användning eftersom den var halvfull och har stått där i mer än ett år. (jaja, bäst före datum och allt det där...) Provade på den, och jävlar vilken härlig ansiktspeeling. Den doftade pepparmynta, hade en härlig konsistens och huden var helt superfräsch och doftade mynta efteråt. Förstår inte varför Shiseido begränsar sin produkt till endast halva befolkningen. Nu vet jag inte om jag vågar googla ifall produkten innehåller plast. Hoppas verkligen att den inte gör det.

Den där dåliga sjukvården

Till att börja med vill jag bara säga att det här INTE är inlägget där jag meddelar att jag är gravid. Eftersom jag är kvinna och 31 år gammal vet jag alla kommer att tänka på graviditet när ni läser detta, men det är alltså inte fallet.

Alla brukar ju klaga på sjukvården, men själv har jag ärligt talat inte så mycket erfarenheter av denna. Är överlag -pepparpeppar- helt oförskämt frisk och behöver sällan söka sjukvård. Under våren har jag ändå haft lite underliga yrselattacker som jag bestämt har ignorerat. Okej, det snurrar lite i mitt huvud när jag står och skär sallad till min middag hemma, men jag kan ju faktiskt hålla i mej i bordskanten, då hålls jag på benen. Och jo, jag har gått omkring med lite hjärtklappning och överlag en känsla av att vara lätt bakfull hela tiden de senaste veckorna, men har skyllt på trötthet. Däremot tyckte han som jag bor med att det inte är helt normalt att drabbas av yrsel var och varannan dag. Jag muttrade lite för mej själv om att "alla vet ju att sjukvården suger, int slipper jag ändå till nån läkare, man måst ju vara typ döende för att få träffa en läkare". Han insisterade dock, så till sist ringde jag till HVC. Jag är naturligtvis för snål för att gå privat, här är de kommunalt som gäller. Till min stora förvåning fick jag gå till labbet redan dagen efter. Och några dagar sedan fick jag träffa en läkare. Läkaren såg ut att vara typ 15 år gammal, men hon var ändå en läkare. Läkaren testade en massa balansgrejer, kikade på mina ögon och öron och lyssnade på mitt hjärta. Sedan frågade hon vad jag jobbar med och om jag har en bra arbetsställning. Nja, det är ju så att jag har ett tillfälligt skrivbord, som jag har haft i ett halvår, men ska snart få ett nytt, och då får jag ergonomin i skick. Men det är lugnt, har så mycket möten och grejer att jag sällan sitter hela dagen. Jaha, har du det annars stressigt då? Nja. Eller jo. Alltså jag jobbar ju nog heltid. Plus lite till eftersom jag också har en bitjänst. Också körerna då. Men jag brukar nog ha typ en ledig vardagskväll i veckan. Läkaren såg lite skeptisk ut. Hon vet uppenbarligen inte hur roligt det är med körsång. Tränar jag då? Jodå, tre ggr i veckan. Det verkade hon vara nöjd över. Hur äter du? Ja, rätt så omväxlande och hälsosamt skulle jag säga. Jag äter frukost. Lunch 12 tiden. Och sen brukar vi äta middag där runt 8. Eller 9. Senast halv 10. Okej, på tisdagar och torsdagar äter vi middag typ kl 10 men annars runt 9. Jaha, sa läkaren och såg lite skeptisk ut. Nå vad äter du för mellanmål däremellan då? Eh, nja, ibland kan jag äta lite nötter eller en frukt. Eller choklad. Men oftast väl ingenting skulle jag tro. Så du äter lunch kl 12 och i värsta fall äter du inget före kl 10? Har du tänkt på att din yrsel kan bero på lågt blodsocker? Ja, alltså nu när du nu säger det så... Hur mår du annars psykiskt då, mår du bra? Jo. Jag mår nog jättebra. Alltså lite stressad tidvis kan jag ju erkänna, men annars bra. Vad är du stressad över? Äh, du vet, sådana där grejer som att om och när vi ska försöka barn och om jag ens kan bli gravid, och var vi ska köpa lägenhet och att vi snart måste flytta och så förstås lite sådär allmänt över framtiden och ekonomi och sådär, du vet, kommer man att ha ett jobb, går Finland i konkurs osv. Hon ba: så för att sammanfatta det hela så har du en stressig vardag där du bollar med jobb, hobbyn, extra jobb och träning samtidigt som du struntar i mellanmål, jobbar i en oergonomisk arbetsställning samt att du rent privat grupplar över stora livsavgörande belut samt oroar dej för framtiden och samhället i stort? Vi ska ta några blodprov till för att utesluta en del grejer (som diabetes, som jag redan tidigare sa att jag garanterat kommer att få, eftersom det går i släkten) så att du inte behöver oroa dej, men jag är nog rätt så säker på att din yrsel kan förklaras med andra orsaker.

Jag tror att jag blev burned av en femtonårig tjej på HVC.

Nåja, jag fick gå på mera blodprov och konstatera att allt är normalt.

Summa summarum tyckte läkaren att mitt HB är lägre än vad det brukar vara så jag borde käka lite järntabletter samt börja äta mellanmål och sluta älta så förbannat. (Okej, hon sa inte förbannat).

Och ja, under en vecka så avklarade jag två labbesök, inklusive hjärtbild och några telefonsamtal samt ett besök på HVC. På basis av min ringa erfarenhet vill jag inte döma ut den offentliga sjukvården.

Stugliv

Hälsningar från ön ute i Kimito skärgård. Det går ingen nöd på mej förutom att 

1) har endast ca 200 sidor läsning kvar av mina böcker och båda böckerna är sådana som jag egentligen inte orkar med. Effektivt sätt att bli klara med böcker: ta med dem, och inget annat till stugan.

2) min laddare till datorn har gått sönder. Har i skrivande stund 32% acku kvar. Okej då, har förstås telefon, och en tablet finns också, men ÄNDÅ! Måste alltså skaffa ny laddare på måndag.

3) fick mens i natt. Jätteskoj att ha mens och helvetiskt ont i magen när jag befinner sig på ett ställe med endast utedass och inget rinnande vatten. Verkligen. Tack och lov för burana. 

Meeen, för att se positivt på det hela:

1) vi har hela ön och stugan för oss själva. 

2) stugan brann inte upp i samband med att min acku gick sönder. Vi klarade oss med lite rökbildning.

3) stugliv med grillande, bastubad och fina solnedgångar. Need I say more?

Fem stjärnor i Rom

Eftersom jag har bott i Italien följer jag i någon mån med italiensk politik. Att Rom har fått sin första kvinnliga borgmästare har kommit över nyhetströskeln också i norden (bl.a. här) Tyvärr är det med skräckblandad förtjusning som jag har följt med valet. Visst, det är alltid fint när en kvinna spräcker glastaket, men Raggi lyfter inte på något vis upp frågor som berör feminism, tvärtom så hör hon till ett populistiskt parti som i EU-parlamentet sitter i samma grupp som sverigedemokraterna och brittiska UKIP, som ju knappast är sådana partier som man associerar med feministiska värderingar. Sedan har förstås Raggi i samband med valet och nu efter att hon blev vald utsatts för samma granskning som alla kvinnor blir, dvs hennes utseende. Vissa semiseriösa medier i Italien (här) så lyfter fram att hon till skillnad från de flesta kvinnor i italiensk politik inte är den där klassiska skönheten med snygga bröst och nagellack som har kommit till makten via TV. Det är rätt så vanligt att kvinnor i Italien först gör karriär inom nöjesbranschen för att sedan bli polare med Berlusconi eller någon av hans likar och den vägen komma in. Bland annat fanns en mycket högt uppsatt politiker i Milano som kom in utan mandat och vars enda kvalifikation var snygga bröst. Duktig på att vika ut sig och älskarinna till Silvio fungerade väl också som kvalifikation antar jag, vackert så om intresse för och kunskap om politik skulle följa hand i hand med tv-karriären. Men Raggi, hon hör alltså till de där kvinnorna som faktiskt har en hjärna, och då kan hon ju inte vara speciellt snygg, för det har man ju hört att snygghet och intelligens, det förekommer aldrig hos en och samma person samtidigt (ironi). Man lyfter nu fram till att hon har osminkad businesslook, med enkelt hår, inget smink och enkla kläder. Märkligt, för på alla bilder som jag har sett av henne så har hon plattat, glansigt hår och enkel men tydlig sminkning och "feminina" businesskläder. Hon är förstås vrålsnygg på det där typiskt italienska sättet. Men nu lyfter man fram att hon inte är speciellt feminin, som något positivt. Samtidigt så skriver en tidning på första sidan med stor rubrik "Ma saranno capaci?" om henne och en annan kvinnlig politiker, alltså ungefär "kommer de att klara av det?".

Blir så arg på det här.

Ser tre problem:
1. Raggi är inte någon feminist och representerar ett populistiskt parti som också är rasister och EU-motståndare
2. Det pratar omotiverat mycket om hennes utseende
3. Samma människor som normalt motsätter sig människor som Raggi och det parti som hon representerar så hyllar nu att hon har blivit vald (eller, ja, ni vet, gillar på facebook och sätter hjärtan och sådär) utan att ta reda på vad hon står för.

Raggi. Varken för feminin eller maskulin och förstås osminkad. Eller hur. 

Århundradets kärlekskrig

Hundra år efter alla andra har jag läst Ebba Witt-Brattströms "Århundradets kärlekskrig".
Läste färdigt den igår och försökte ivrigt diskutera den med Mikko, men fick ett sömnigt "siis mikä Horaaas?". Blev alltså till ingenting, eftersom han inte kände till personerna. Jag tror att jag har läst det mesta som har skrivits på DN och SVD om konflikten mellan EWB och Engdahl och försöker nu bilda mej en uppfattning om vad jag egentligen tycker.

- en punktroman kräver att den är briljant för att det som koncept ska funka på mej. Ibland funkar det, ibland inte, men nog gjorde ju Tikkanen det bättre, det tror jag att vi alla kan konstatera. Tikkanen skrev väldigt långsamt och tänkte över varje ord i timmar, har jag hört, och jag får lite känslan av att EBW har haft bråttom när hon har skrivit. Viss kritik har riktats mot att det här "kulturäktenskapet" bara berör kulturkarriärister och speciellt stockholmare och att vanliga människor inte grälar på samma vis. Bullshit tycker jag. Man behöver inte vara professor och kulturhöjdare för att relatera, man kan ta samma tanke och föra ner den på en mera vanlig nivå. Vems arbete är viktigast? Vem ska vabba, vem är oersättlig?

Bland annat recensenten på bokhora (här) tyckte att hon inte kunde relatera till grälen, till relationen, vilket hon kunde med i Tikkanens verk. Håller inte alls med, herregud så jag kunde relatera. Och då har jag inte haft en relation med en kulturpamp som Engdahl. Vi var inte två högintellektuella akademiker som grälade, vi var en sekreterare och en kock, men likt förbannat känner jag igen mej. Vi citerade inte Sapfo, men budskapet finns där.

Den stora frågan, är historien sann? EWB har inte velat prata om saken speciellt mycket, och har blivit kritiserad för detta. OM den är sann, varför har hon inte polisanmält isåfall? Borde det inte vara hennes förbannade plikt som feminist isåfall, säger vissa. Och är det faktiskt möjligt att en högintellektuell feminist stannade kvar så länge om han faktiskt var våldsam?

Ja. Det är det. Det är mycket möjligt att EWB utsattes för våld i relationen men att hon ändå stannade, trots att hon är feminist. Eftersom förhållandet redan i sig är så destruktivt, alla ord man har fått höra har sårat så mycket att våldet i sig inte ens chockerar eller förvånar. För man upplever inte att det är värre än att bli sårad och förolämpad av den som påstår sig älska en. Våldet är bara en liten del av hela problemet. Och EWB kan mycket väl, liksom alla andra kvinnor, ha försökt lösa problemet, bota honom. Tikkanen stannade, varför skulle inte också EWB ha kunnat stanna? Varför kräver vi mera att kvinnor som är feminister än vi kräver av "vanliga kvinnor"? Nå varför polisanmälde hon inte då? För att man ska polisnmäla skulle det kräva att man redan är i det skedet att man är redo att lämna när något händer. För om du är skedet att du försöker lösa problemen och medla så kommer du inte att dokumentera dina skador, se till att skaffa vittnen och traska till polisen. OM EWB blev utsatt för våld så kanske det harmar henne i efterhand att hon inte anmälde, men den här boken är ett mycket mera effektivt straff åt Engdahl än en liten anmärkning i brottsregistret. I all framtid kommer Sverige att spekulera i om han har slagit sin fru eller inte.

Ponera att han inte var våldsam då. Ponera att den delen är påhittad. Ponera att också alla grälen är påhittade. Ja, det skulle nog vara jävligt fräckt av henne att antyda sådant om det inte stämmer. Jag har såpass stor respekt för henne och kvinnokampen att jag ändå inte kan tro att hon skulle fabricera en sådan historia. Ev kan hon ha saltat den lite, men att allt skulle vara helt påhittat, nja, det har jag svårt att tro. På samma gång kände jag också igen mej i så många scener och diskussioner att det kändes äkta. Ibland började jag rent av kallsvettas när jag läste några meningar och kom ihåg exakta tillfällen när mitt ex har sagt samma sak under våra gräl. När man sedan läser intervjuerna med Engdahl så tycker jag mej ändå se tecken på hans chauviniska attityd och stora ego. Han ger den tillputsade versionen och är arrogant så det föreslår och försöker samtadigt hålla sig på rätt sida av den politiska korrektheten för att inte bli helt hatad. Men hans attityd, den skiner igenom, och han sträcker ut en hand åt alla kränkta män som menar att deras äktenskap haverade för att kvinnan vill ha allt, en man, en älskare, en far, en vän. Medan det förr räckte med att vara försörjare. Intervjun kan läsas i sin helhet här. Jag kanske inte klarar av att vara objektiv, men den uppfattningen jag får är att Horace mycket väl kan vara mannen i kärlekskriget och exakt så arrogant, elak och chauvinistisk som boken berättar. Ingenting i det som han säger hjälper att ge en annan uppfattning. Horace har inte kommenterat innehållet i boken, båda påstår att de inte har läst varandras böcker (struntprat), men jag tycker också att det är talande att han inte har frånsagt sig att han skulle ha varit våldsam.

Är EWB ett helgon då? Nå knappast. Hon blir ibland kritiserad för att vara arrogant. Själv välkomnar jag det. Är trött på att kvinnor ska vara uppoffrande helgon. Och det är självklart att när man läser diaogerna så begår hon också övertramp. Vem gör inte det i relationsgräl? Ingen kan gräla snyggt i alla evighet.

Det som jag ser som positivt är att boken öppnar för diskussion om att också intelligenta, högt uppsatta män kan vara våldsamma och att också högutbildade, fiffiga kvinnor kan bli offer i sådana här situationer.

Till slut kan jag konstatera att den här boken fick mej att grubbla, refektera, googla gamla artiklar och skriva ett fruktansvärt långt inlägg. Så visst har "Århundradets kärlekskrig" en funktion.