Kansallinen mökkipäivä

Idag är tydligen den nationella stugdagen.
Firar med stugpremiär. Några timmars jobb måste jag också få ihop, men det känns helt okej när man får jobba under de här omständigheterna.

Kulta, annoin kissan naapurille.

Vi har ett mycket ickefinländskt förhållande till våra grannar. Vi hälsar på och småpratar med våra närmsta grannar. Av en lycklig slump har vi upptäckt att grannarna älskar katter. Älskar as in visar hela fotoalbum av katten Minttu som dog för något år senare. När grannarna då sa att om ni behöver kattvakt någon gång så nappade vi genast på. Det har alltid varit fruktansvärt svårt att fixa kattvakt, och nu när sommaren kommer emot blir det igen högaktuellt. När vi var bortresta över påsken var Gina hos M:s föräldrar, men där trivdes hon inte speciellt bra. Hon är inget vidare förtjust i hundar nämligen. Våra grannar bor på tre meters avstånd och tar emot katten när som helst. De köper lax åt henne, de steker malet kött enbart åt henne (eftersom deras katt älskade malet kött) och blir lite besvikna när Gina inte är intresserad av sådant. Hon äter bara kattmat och tonfisk. Gina har nu varit två gånger på besök hos grannarna och nu under helgen hade hon gått med på att lite pajas och hade inte gömt sig under hela besöket. Lyckan hos grannarna var fullständig när de berättade att nu börjar det ta sig, de berättade stolt om hur katten hade varit såpass avslappnad att hon har gått på toaletten, ätit och tvättat sig. Det här är helt super. Vi får kattvakt när vi vill, bara att bära över lådan med kattsand och matkoppen. Och hon får bo hos ett lugnt och vänligt par som fullständigt avgudar katter och inga störande moment som mycket folk eller hundar finns där. Jag tror också att katten anpassade sig snabbare än vanligt vid ny miljö eftersom hon bara bärs över, hon behöver inte tråttas in i någon bur och transporteras i bil. Jag behöver alltså i fortsättningen inte ha dåligt samvete för att jag a) lämnar henne ensam för länge på helgen eller b) för över henne till ett ställe där hon är rädd och vantrivs. Och M kan bokstavligt talat få lite andningspauser när han andas bättre utan katt i huset. Hoppas bara att katten inte blir alltför bortskämd av att bo i 144 kvadrat och många kiva fönster att sitta i. Snart vill hon väl inte komma hem till vår trånga etta mera...

Överlag tänker jag att grannar är en outnyttjad resurs. Tänk hur mycket lättare livet blir om man får veta att i samma trapphus finns någon som mer än gärna vaktar din katt eller håller ett öga på ditt barn medan du går ut och köper mjölk eller vad man nu behöver hjälp med i vardagen. Jag är också 100% säker på att våra grannars livskvalitet har ökat nu när de får ha en katt till låns ibland. Win-win.

Finlandssvensken

När man som enda finlandssvensk i ett rum med finskspråkiga hör en utläggning om att en i sällskapet pga skilsmässa ska flytta och att hen har hittat en lägenhet i Botby och är kluven mellan att det å ena sidan är fantastiskt att få flytta efter skilsmässan men å andra sidan är hen inte så intresserad av att bo i Botby, då uttalar sig förstås finlandssvensken: Men du, jag har hört många säga att Botby är riktigt kiva, där bor faktiskt många finlandssvenskar, så pass många att det till och med finns en svensk skola.

Den finlandssvenska snobben, hon som definierar områdens trevlighet utgående från om där bor finlandssvenskar eller ej.

Disclaimer: bodde faktiskt ett år i Östra centrum. Är ej så snobb som jag låter.

Tisdagsromantik

Romantik en tisdagsmorgon. När han som du bor med erbjuder sig att stryka din skjorta. Eftersom han vet att du hatar det. Och när han sedan säger att vi överlag kunde ha en deal som säger att jag hänger tvätt och han stryker kläder! Halleluja. Ska börja använda mera skjortor.

Modebloggen

Jag brukar inte blogga om kläder speciellt ofta, kanske främst för att jag inte har så snygga kläder, MEEEN, nu måste jag bara meddela omvärlden att jag har ett par nya byxor och de är både apsnygga och helt sjukt sköna.

De här byxorna är från Massimo Dutti och är gjorda av 99% ylle och helt supermjuka. De är skönare än mina verkkarin som jag använder hemma,  men så snygga att de mer än väl duger på vilket office som helst. Enda problemet är att jag inte tycker att jag har speciellt många skor som passar med dem (lite utmanande längd kanske) men det problemet kan man ju lösa med att köpa nya skor. Jag funderde också på om byxor modell kortare i ylle fungerar i finländskt klimat, men what the heck. Just nu använder jag dem med stövletter, och när våren kommer kan man säker ha dem med ballerinor eller liknande. Sjukt nöjd med mitt inköp. <3 Massimo Dutti (som förresten nu för tiden har en webbshop som funkar också i Finland!).

Århundradets kärlekskrig

De senaste veckorna har jag gått och funderat på det här med e-böcker. Jag läser tidvis hyfsat mycket, men har försökt börja begränsa hur mycket böcker jag köper. Vi bor på 34 kvadrat och har inte riktigt plats för mera böcker. OM jag inte förstås skulle slänga ut hälften av Mikkos böcker, det är ju också ett alternativ. Behöver vi faktiskt flera hyllmeter med böcker om krigshistoria, sjöfart och redovisning? Jag tror inte det, men han verkar vara av avvikande åsikt då han här för någon vecka sedan kom hem med ett stort jäkla illustrerat verk om historisk krigsföring i östersjön. Påstod att det också går under kategorin konstverk. Whatever. Nåväl, har funderat på e-böcker men är osäker på om jag borde köpa en kindle för ändamålet (hyfsat billig, används endast för läsning) eller en tablet (dyrare, men mångsidare, fast med dålig akku). Och kan jag ens läsa böcker i e-format? Är det lika kiva som att läsa riktiga böcker?

Under tiden som jag funderar har jag försökt använda bibliotekets tjänster. Bibliotek är ju en fantastisk bra uppfinning. Synd bara att alla andra verkar vilja ha samma böcker som jag vill ha, och sällan hittar man just den boken man just nu skulle ha lust med. I allafalla så satte jag nu in en reservering på Ebba Witt-Brattströms "Århundradets kärlekskrig". Ser mycket framemot den och måste skampligt nog erkänna att jag aldrig har läst något av EWB, förutom artiklar och reportage. Bör åtgärdas.

Konsekvenserna

Eftersom jag nu har öppnat käft angående mitt förflutna, aka det dåliga förhållandet, så kan jag ju lite fortsätta på samma tema, nämligen hur detta har påverkat mej.

Jag visste under en ganska lång tid att förhållandet skulle ta slut. Jag saknade bara krafter att ta itu med det. De sista månaderna var jag ganska handlingsförlamad. Jag orkade inte tänka på saken, och skulle helst av allt ha velat att han försvann, men utan att jag behövde ta del av saken. Jag var inte kapabel till att fatta beslut eller till att planera en flytt. Därför blev det till sist han som flyttade ut, efter att jag hade vägrat prata med honom i några månader. När han sen väl flyttade var det som om om jag igen kunde andas, och jag kunde börja ta itu med praktiska detaljer som flytt och så vidare. Det gick förvånansvärt snabbt egentligen. Bara någon vecka efter att han hade flyttat kändes hela alltihopa väldigt långt bort i tiden och jag tyckte inte att jag hade så mycket att bearbeta. Det mesta hade jag bearbetat redan under det sista året tyckte jag. Det är säkert delvis sant, men onekligen har jag ju detta påverkat mej på något sätt.

I höstas gick jag på öl med en god vän som jag också har dejtat en kortare period. Berättade det åt min nuvarande pojkvän och kände att jag börja kallsvettas. Jag var jäkligt snabb med att förklara att vi bara är vänner och frågade om det är okej. Om det är okej. Det var helt okej, men det var inte det svar som jag förväntade mej och efteråt frågade jag typ 10 ggr om det faktiskt är okej, du är helt okej med det? Svaret var till min förvåning alltid ja.

De få gånger som det har blivit dålig stämning mellan oss och Mikko har jag fått panik. Först kan jag vara sur. Men sen blir jag rädd. Rädd att han ska bli arg och att det sedan ska bli otäckt. Rädd för att han ska lämna lägenheten, slänga dörren efter sig och gå ut och supa och komma hem sjugånger argare än förr. Har hittills inte hänt, kan jag ju säga. En gång var vi på stugan när jag blev arg på honom och han bestämde sig för att ge mej lite space och lämnade mej ensam. Då var jag övertygad om att det var slut. Vilket jag tyckte var framförallt dålig stil av honom, att göra slut med mej när vi befann oss på en ö. Jag hann fundera länge och väl på hur tusan jag skulle ta mej hem från ön. Jag var helt införstådd med att jag skulle bli tvungen att kalla på sjöbevakningen för att komma bort från ön, för i min värld ingår inte sådan service som att bli hemskjutsad från ö i skärgården när man gör slut. Nope, i min värld blir det gräl när man befinner sig på en strand 10 km från ens boende när man är på semester, varpå mannen helt enkelt tar bilen och lämnar en där. På ett ställe utan taxin, bussar och uber. I min värld går man då hem i gassande sol med obekväma sandaler. 10 km. När jag tänker efter har det till och med hänt mej två gånger. Ena gången gick jag hela vägen hem (10 km). Andra gången kom dåvarande svärfar och hämtade mej när jag hade gått 7 km. Nåja, tillbaka till ön med grälet och den nya pojkvännen. Jag funderade alltså redan på hur jag ska ta mej hem från den förbaskade ön, pga ett pikulitet gräl. Inte ens en gång tänkte jag tanken att Mikko bara ger mej lite space för att jag sur på honom, och efter en kvart kommer han hit med svansen mellan benen och säger förlåt för att han är så dum.

Det där med hobbyn och program är också en knepig bit. Jag har som oftast en hektisk tillvaro. Mera nu än då. Och det var alltid ett problem med exet. Dels gillade han inte att jag var borta mycket, dels förstod han inte varför jag behövde så mycket extra program och hobbyer. Han tyckte att det väl borde "räcka" att vara i ett förhållande och ha ett bra liv, vad mer kan man behöva? Därför märker jag med mej själv att jag är lite ursäktande när jag ska dela min kalender med Mikko och berätta hur många helger som går till kör och dylikt. Aj jo, det enda som mitt ex var nöjd med gällande mina hobbyer var att jag sjöng i damkör och inte i blandad kör. På grund av överdriven svartsjuka. För några veckor sen så hade vi en körövning tillsammans med en manskör. Jag kom hem, berättade att vi hade haft körövning, den här gången tillsammans med en manskör som övar i samma lokaler som vi, och att vi istället för kaffepaus hade haft ölpaus. Mitt ex skulle ha frågat ut mej länge och grundligt för att veta vad som hänt, om jag hade pratat med någon och jag skulle definitivt inte ha kunnat berätta åt honom att "där var min gamla kollega från skolan. Han bjöd på en öl, det var kiva att träffa honom". Nej, jag skulle aldrig ha kunnat berätta det för mitt ex, jag skulle ha varit rädd för reaktionen. Jag skulle ha valt att utelämna den händelsen, varpå han skulle märka att "jag ljuger" och sedan skulle jag ha fått höra hur "det är helt jävla omöjligt att lita på dej, du ljuger ju hela tiden". Nåja, Mikkos reaktion var befriande nog "va, har du fått dricka öl ikväll? Då tänker jag också ta en öl!".

Vissa skulle kanske också förresten påstå att min feministiska livssyn är en konsekvens av det dåliga förhållandet, men jag skulle nog vilja påstå att den livvsynen har jag alltid mer eller mindre haft.